Bea: Sista långa innan loppet.

Igår stack jag ut på min sista långa löptur innan loppet. Jag hade tänkt mig strax över milen, typ 12-14 kilometer ungefär, men gjorde en felbedömning på rundan och det slutade med att jag sprang 18 kilometer; nytt rekord! Ett riktigt genrep inför lördag alltså!

Såhär dagen efter är jag förvånad över hur lite det känns i kroppen. Lite sliten i fotlederna är jag, och jag känner att fotsulorna är aningen ansträngda, men i övrigt nästan ingenting. Jag hade liksom förväntat mig massor med träningsvärk och stela ben, men det känns helt bra i kroppen.

Nu blir det en lugn vecka fram till lördag, jag kommer att springa någon kortare runda framåt tisdag eller onsdag. Sedan är det bara att ladda!

Bea: Nu är det nära!

En dryg vecka kvar, sedan är det dags!
21,098 km ska springas.
Det är långt det.

Jag är förväntansfull inför loppet, det ska bli så spännande att se hur det går, om det går. I början på oktober sprang jag min hittills längsta runda på 17 km. Det gick bra, men visst var jag rätt trött där mot slutet. Den rundan gav mig ändå en försiktig uppfattning om vad det är som kommer att krävas den 2:e november, och jag fick en kroppslig erfarenhet som jag hoppas ska kunna hjälpa mig i hur jag ska tänka/göra under loppet. Vad som sedan händer där och då vet man ju inte i förväg, men utifrån mina förutsättningar och min målsättning (att genomföra loppet - inom tidskravet på tre timmar) känner jag mig ok förberedd.

Sedan 17-kilometaren har jag satsat på lite kortare, men snabbare rundor. Jag har försökt putsa min tid på fem kilometer och är just nu nere på 28m20s, men hoppas på att kunna sänka den tiden ytterligare längre fram.

I denna stund är jag lite orolig över att åka på någon sjukdom - alla barnen på jobbet snorar och hostar och nyser över mig dagligen och det vore så TRÅKIGT att falla på en simpel förkylning. Men man ska ju inte oroa sig i onödan, och det finns de som har riktiga skador och problem att bekymra sig över inför loppet, så jag håller mina tummar för att vi alla som har tänkt att springa också kommer att kunna göra det!

Erika: Försöka komma tillbaka

Det gör ont ont ont i benen. I höger smalben och i vänster ljumske. Jag har gjort som sjukgymnasten sa, masserat varannan dag och "sprungit" varannan. Ikväll tog jag det ultranätt och gick två minuter, sprang en minut några varv tills jag hade tagit mig två km. Heja mej liksom. Det gör iallafall inte ondare i benen. Kanske kanske går det på rätt håll nu. Synd att konditionen börjar försämras och att jag kommer kunna löpa 6 km på halvmaran och sen kräla mig i mål pga andnöd.

MVH: "Optimisten"

Erika: typ fem veckor kvar??

Igår gick jag till stadens sjukgymnast som har hand om idrottare. Han kände och klämde på mitt ben och tyckte att det skulle kunna räcka med massage på de onda musklerna. Ska prova det och se hur det går. Just nu känns det som att jag kommer kunna springa max 6 km och sen typ gå/kräla mig i mål. För genomföra maran det ska jag. No matter.

Men. Ganska uppgiven just nu. Måtte det bli bättre efter denna veckan med massage varannan dag och löpning varannan. Håll tummarna!

Bea: Hallå igen!

Så. Sist jag skrev var det februari; kall vinter med ishalka och minusgrader. Sedan dess har såväl våren som sommaren hunnit komma och gå, och vi inträder nu i löpandets bästa tid: hösten!

Ännu dröjer sig lite sommarvärme kvar, vilket ju är underbart på alla sätt och vis utom när det kommer till just löpning. Ser fram emot de svala mörka kvällarna vi har framför oss. Jag har märkt att jag springer som allra bäst under sådana förhållanden, vilket ju passar mycket väl in på själva målet med löperiet - ett kvällslopp i november! Perfekt!

För min del har löpandet flutit på bra under tiden som har gått, även om jag hade kunnat vara betydligt mer regelbunden gällande antalet pass i veckan. Å andra sidan kanske det har bidragit till att jag har fått vara hel och frisk i kroppen, att jag har kört hårdare i perioder och sedan varvat med lugna veckor.

Mitt längdrekord hittills är 16 kilometer och jag är stolt över att ha klarat 10 kilometer under en timme (ja, bara med någon halvminuts marginal, men ändå..!).

I söndags sprang jag 14 kilometer i sol och värme. Det gick ganska trögt (nämnde jag att jag föredrar mörker och svalka..!?), men det känns ändå bra att ha ett lite längre pass bakom sig. Hade hoppats på ett kortare pass under nuvarande vecka, men vete tusan om jag kommer att lyckas genomföra det. Jag är ju inte längre föräldraledig, utan jobbar nu med allt vad det innebär gällande sena dagar/extra möten/trötthet...

Nu är vi i alla fall anmälda, och jag ser fram emot att genomföra mitt livs första halvmara!

Erika: Katastrofläge

Nämen kära stackars blogg, så försummad du blev i ett halvår. Vi gör ett nytt försök. Typiskt att jag börjar skriva just som jag har skadat mig. För att summera vad som hänt under de senaste 6 månaderna kan vi konstatera att Marika fallit bort och vi är nere på två pers som ska springa maran. (Och du Linnéa, hurra!). Bea drog förbi oss alla nån gång där i mars och har sedan dess gått från klarhet till klarhet.

Jag har sprungit helt ok bra fram tills för två veckor sedan då jag testade 13 km. Det gick väldigt fint fram till ca 11, sen ville inte fötterna och benen riktigt vara med. Antagligen överansträngde jag mig där, för sedan dess har jag svinont i benhinnorna.

Ikväll har jag gått 4 km som aktiv vila, det kändes ingenting i benen tills jag testade att jogga 1 min. Ajajaj. Gick inte.

Och det är alltså två månader kvar till loppet. Hallå annalkande katastrof!

Erika: skadepaus

Jag körde tre km senast jag bloggade och kände mig inte helt bra i vänstran. Sen åkte jag till föräldrarna och mamma gav mig ormsalva att smörja benet med och vips, som ett trollslag, så försvann det! Alltså det var helt sjukt! Fast jag sprang inte, tänkte att det onda skulle få läka ordentligt.

Igår var systrarna här under dagen och vid femtiden peppade Bea mig till att ta en runda igen. Alltså jag vet inte hur det är hos er men på österlen blåser det ca storm just nu. Satan vilken medvind jag hade på nästan halva rundan! Det var kul att springa igen, även om jag kände något odefinierbart i benet. Jag sprang totalt 3,3 km. Det kändes lagom. Hoppas kunna komma ut i lite bättre väder i veckan.

Det var det hele.

Bea: 6 km, 5 km

I fredags kväll när middagen var äten, kaffet drucket och jag som bäst höll på att lägga barnen droppade den ena löp-rapporten efter den andra in. Först var det Marika som hade varit ute och sprungit, sedan bonuslöparen Erik och tillslut även Erika. Alla utom jag. Spontan känsla: uääää!

Klockan var åtta och det var mörkt och kallt. Men: jag tog mig i kragen och tänkte att varför inte? På med kläderna och väl ute kände jag att det faktiskt inte var SÅ himla kallt, säkert i alla fall +3! Dessutom var det vindstilla! Så i slutändan fick jag mig en mycket härlig runda på 6 kilometer där på kvällskvisten.

Men veckans löperi var ju inte slut med det, jag hade ytterligare fem kilometer att avverka. Så i söndags efter en härlig vinterutflykt vid Ravlunda skjutfält drog jag på mig löparkläderna igen. Hasse (min sambo) fick tampas med två trötta barn plus matlagningen medan jag stack ut. Jag vet inte om det stressade mig undermedvetet eller om jag bara hade lite extra energi, för jag sprang snabbare än jag hittills har gjort.

När jag gav mig av var jag sugen på att se om jag hade det i mig redan - att springa 5 km under 30 min - men trodde inte riktigt att jag skulle orka. Jag bestämde mig för att börja i rätt tempo, så fick det hålla så länge det gick. Men tiden och kilometrarna passerade och jag fick rapporter från Runkeeper som hela tiden visade att jag låg precis rätt för att lyckas med mitt mål. När sista rapporten kom vid 25 minuter så var det bara att bita i, jag sprang på och lyckades precis!

5,01 km på 29m 40s.

Dessutom: fortfarande inga som helst känningar i lederna. Skönt.

Nu har det dock kommit mer snö och minusgraderna är ett faktum. Och idag blåser det rejält ute. Hoppas det stillar sig och att det blir mer inbjudande löparväder framåt veckan. Det ÄR så trist med hala snöiga vägar och iskalla minusvindar.

Erika: 7 km, 3 km

I fredags var jag i Ystad på ett jobbärende och passade samtidigt på att gå inom sportaffären där. Hade en liten plan på att köpa en mössa men väl där tyckte jag att det var lite fånigt att lägga så mycket pengar på en sådan nu när det alldeles strax blir vår och varmt. Eh.

Så istället köpte jag ett par löparskor till Erik (min sambo för den som inte vet) och faktiskt så tog han en liten runda samma kväll. När han kom hem var det min tur. Nu hade jag ju sprungit 11 km förra söndagen och mina leder var fortfarande ganska trötta, men jag kutade på rätt bra och kände mig pigg.

Dock hade jag ett intervallpass på 7 km att springa och på de snabba partierna tog jag nog i lite för hårt. När jag kom hem, och även nu i helgen, har det nämligen stramat en del i vänsterbenet. Hela baksidan kan man säga, från vaden och upp i låret.

Idag var det meningen att jag skulle springa 7 km i lugn takt men redan efter uppvärmningen kände jag att det inte var värt att chansa (plus att det blåste och snöblandat regnade) så jag vände hem efter 1,5 och löpte totalt 3 km.

Tror benen har sprungit lite för långt lite för snabbt helt enkelt. Nu tar jag detta lill-löpet och ser hur benen känns om några dagar. Förhoppningsvis bättre än idag. Det var det hele.

Bea - vad är väl en bal på slottet osv.

Inga elva km här som ni vet.
Jobbar mig så sakteliga framåt med hela och fina fotleder.
Två 5-kilometersrundor denna vecka i alla fall.
Alltid något.
:)

Erika - 11 km senare

Marika - 11 km senare.

Jäklar, JAG GJORDE DET!

Förra året vid den här tidpunkten bodde jag ett tag Oxie och fick då den eminenta ideen att börja springa. Hade ju försökt att springa några gånger innan, då & då men aldrig på riktigt. Mitt mål var att kunna springa HELA tiden en längre tid. Klarade knappt av att springa några minuter i taget utan att kipa efter luft. SÅ dålig var jag, på riktigt! Har världens sämsta grundkondition. 

Hittade mitt runkeeper historik från den tiden och ibland undrar jag vad jag höll på med när jag kollar på tiderna. Jag vet att jag kämpade som en idiot de rundorna för att klara av att springa en helsträcka. Kommer ihåg när jag hade klarat första gången att springa 4 km, shit vad stolt jag var! och shit vad död jag var när jag kom i mål. Och nu när jag ser på tiderna? Sprang jag ens? kröp jag? låg jag i koma? SÅ SAKTA gick det. Och jag som var så stolt att jag hade klarat springa en hel runda. Haha, bra jobbat Marika. 

Men i alla fall så hittade jag ett 5 km pass jag hade klarat av på pricken för ett år sedan, den 6 februari (erikas födelsedag!!) och ville jämföra med mig själv. OBS! Jag sprang alltså på riktigt även om det inte ser ut som det. Haha. 

Skulle egentligen sprungit i Onsdags men har inte känt mig hundra på hela veckan. Idag fick jag tillslut nog och stack ut på en runda ändå, det fick bära eller brista. Det bar! Och så inte så dåligt heller.

Började med det klassiska att vid 2 km hade jag ingen enrgi, kände mig sjukt seg, hade håll, hunden ville kissa, nosa och stannade och hade sig, jahapp tänke jag, där var det kört. Det blir inga under 30 minuter idag heller. jaja, springer väl på tänkte jag. Vid 3,5 km hörde jag hur Runtastic tanten säger att jag har medelhastigheten på 6 minuter/km. Vart HELT förvånad. Trodde inte mina öron och väntade på nästa intervall prat. Med snabb (??) huvudräkning inser jag att om jag håller denna hastigheten så kommer jag kanske klara det... eller? Känner mig väldigt förvirrad för jag kände mig så otroligt seg ju. Men jag börjar springa på mer och vid 4,2 km är jag nere på 27 minuter och får lätt panik, så jag springer på allt vad jag kan och bara ber om att kilometern ska ta sluuuuut någon jävla gång innan jag stupar i marken! Och när jag äntligen nått 5 km så slutar tiden på 29:20 !!!! Alltså hallå! Jag gjorde det!! Kom under 30 minuter. Är så sjukt glad och nöjd och chockad! trodde inte alls jag hade det i mig än! Yay för mig och Evert! 

Rätt så stor skillnad är det på ett år sen tillbaka, och då har det mesta hänt från början av November -12. Höll inte igång mitt springande så jätte bra under våren, försökte ta tag i det igen under sommaren och lunkade på 3-5 km och hade otroligt sköna och trivsamma rundor. Vilket fick mig att verkligen tycka springa är härligt, skönt, roligt! Hade INGEN tanke att ens försöka mig på att klara en 1 Mil. Av vilken anledning då? Verkade bara extremt jobbigt. MEN sen kom den där dagen när vi skulle se Ron & Jakob springa sin första halvmaraton, och det var så SJUKT KUL att heja på, och ölen & stämningen efteråt var så himla trevlig! SÅ jag nykter förare och erika med någon öl i magen peppade till att börja springa. Och det är efter det jag känner att jag har utvecklats och det händer massa! Man blir snabbare och orkar mer. Sjukt Kul! Tack PT! <3

(FÖRLÅT FÖR, FÖR LÅNGT BLOGGINLÄGG)

Intervaller!

Idag hade jag intervaller på agendan. Värmde upp 1,5 km och sen sprang jag 1*5 km med 2 min gång mellan varje. Tiden på intervallerna skulle ligga mellan 5.40-5.50 och det får jag väl säga att de gjorde. Det var bara det att mellan 3km och 6km-markeringen på bilden var det isgata. Det är en mindre och smalare 70-väg där inte många kör. Jag gillar att springa där just av den anledningen, men idag var det som sagt ganska slirigt. Därför blev ca två intervaller mycket långsammare än de borde. Nåväl. Avslutade med 1,5 lugna km. I stort var det en otroligt skön runda och jag var glad hela vägen in i mål.

Tänkte nämna något om mina löparkläder också. Som ni kan se på bilden har jag t-shirt, tunn löpartröja samt reflexväst på mig på överkroppen. Innan i vinter har jag haft en tjockare tröja, men nu när jag har vantar och mössa funkar det alldeles utmärkt med den tunna. Västen sitter ganska tight och den blir som ett extra lager, så tillsammans med den tjocka tröjan har det liksom blivit alldeles för varmt, även vid minusgrader! På benen har jag cykelbyxor under långbyxor, värmer fint på rumpan. Samt håller in magen.

Jag vet inte om det är mina kassa tvåbarnsmorsmagmuskler eller vad, men min mage ser ut som en 20 veckors gravidmage varje gång jag kommer hem efter ett löppass. Jag fixar inte att tänka på magmusklerna också samtidigt som allt annat, men jag vill ju inte bli värsta slappisen! Har någon varit med om liknande? Jag tror att jag alltså SPÄNNER UT magen när jag springer. Störigt. Nån som har tips på hur jag kan slippa detta?

Långt uppehåll och fem kilometer

Ja hej igen, tiden rann iväg i januari. Jag blev sjuk och så var det snö och is. Sprang inte på nästan tre veckor! Huva. I fredags var det iallafall dags igen. Jag skulle springa fem snabba kilometrar för att få individuella pass av vår PT. Det störiga var att det blev så dumt med tiden, så den enda tiden jag kunde springa var precis efter fredagsmiddagen. Himla kul. Tung i magen och kass kondition efter uppehållet gjorde rundan otroligt jobbig.

När jag sprungit 4 km ville jag bara lägga mig ner och somna. Pinnade dock på i hopp om att klara fem km under 30 min. Jag försökte spurta på slutet men just då kom en uppförsbacke och när jag hörde damen i luren säga 30 minuter och jag hade 200 meter kvar att springa så bara: MEN SKIT SAMMA DÅ. Luften gick ur, så att säga. Det blev 30.25 till slut och nu ska jag bannemig ta mig i kragen och komma ut lite oftare. På torsdag ges nästa tillfälle. Jag laddar tills dess.

9 månader kvar !

Inte för att vara så, men 3 månader har gått himla snabbt trots det känns som vintern med snöblasket går i snigelfart. Men nu är de iallafall 9 månader kvar...!

Snö, håll dig borta!

Den där långrundan jag skulle sprungit förra helgen blev aldrig av. DET SNÖADE & TÖADE och var svinhalt! (& jag kanske var lite seg på söndagen.. efter lördagens ölande. Kanske, osäker i den frågan.)

MEN här kommer veckans löparvecka:

Tisdag: Efter en lång dag i köpenhamn och botaniska stack jag ut på en snabbare 5 km med Evert. Det hade töat, och våren kändes nära. Men fy fasiken var halt det fortfarande var, fanns gömda isfläckar under vattenpölarna som fick mig nästan på fall några gånger. Längtar tills det är helt torrt igen.

Fredagens Hjälte! 

Fredag: Var helt nerfrusen efter skolbesök och låg nedbäddad i soffan med filt och te och försökte komma på tusen anledningar att INTE sticka ut. Jag kände mig sjuk? febrig? frös? alldeles för sliten? ont i knät? osv osv. Tog mig i kragen tillslut för det var sista chansen för mig denna veckan att springa (jobbar hela helgen). Körde iväg till Bulltofta för att Evert skulle tycka det var lite roligare att följa med. 1. Körde fel, och tog lite omvägar innan vi tillslut kom fram. 2. Väl framme hade det börjat regna och inte så lite heller. 3. Evert var mycket tveksam och ville först inte hoppa ur bilen. 4. De 6 första km innehöll allt från super-regn till snöfall så att luften och marken täcktes vit och evert såg ut som han hade målat sig med vit mascara. Mycket rolig syn. Under dessa kilometrarna så önskade jag och bad en stilla bön om att jag skulle få ont i knä, fot, benhinnor eller vad som helst för att jag skulle få avbryta och åka hem. Kände efter som en tok men men inget gjorde ont (vilket såklart är jätte bra). Slutade iallafall på min ANDRA MIL! Wohoo Grattis till mig! Mycket nöjd. Har ALDRIG varit så opepp på att sticka ut, för då har det slutat att jag inte har begett mig ut. Varenda del av min kropp ville verkligen INTE. Men blabla den som ger sig!


Och HALLÅ vad kul att mina springkamrater har börjat kunna komma ut i spåret igen! Wohoo! Pepp till oss!

efter snö, innan storm

Igår, när plusgraderna äntligen var ett faktum och vägarna låg snöfria, kände jag mig redo för ett nytt löppass. Efter en seg start på året med kallt väder, otillräckliga kläder, snöiga vägar och sjuka småbarn som inte sover om nätterna så föll plötsligt allt på plats och jag snörde på mig skorna (de nya fina sköna).

Jag har dock inte varit totalt stillasittande denna månaden, bara nästan... En snabb koll i Runkeeper visar att detta blev det femte löppasset under månaden, och det andra på fem kilometer. Jag började ju lugnt och försiktigt efter mina ledproblem, med några korta pass, men då jag inte har fått några som helst känningar i lederna efter skobytet så har jag nu provat att öka på distansen lite.

Nå. Gårdagens pass då. Som sagt blev det ca fem kilometer, vilket också var vad jag hade bestämt mig för i förväg. Mitt mål var att hålla en jämn fart hela vägen. Jag ville inte pressa på för mycket så att det skulle kännas jobbigt och tråkigt, men inte heller sega ner mig totalt. Planen föll väl ut och jag hittade en lagom fart som kändes bra, och som jag kunde hålla jämn passet ut, med en liten ökning den sista kilometern. Hela rundan blev i slutändan 5,1 km på 32 min 28 sek.

Viktigast just nu känns för min del att hitta tillbaka till rutinen - att komma ut ett par/tre gånger i veckan. Tid och distans kan spela mindre roll tycker jag, bara jag springer. Och bara jag inte får ont igen. Så: försiktigt men stadigt framåt.

Och så kom det mer snö...

Lördag: Skulle egentligen sprungit mitt intervallpass men det var så förbann-t KALLT!
Söndag: Jobbade
Måndag: Värsta snöstormen på kvällen, så blev en havspromenad med avslutande varm choklad i soffan istället.
Tisdag: Alltså jag var SÅÅÅÅ trött igår och ville bara ZzzZzzZzzzzzzzz...
Onsdag (idag): Fortfarande trött men kunde inte komma på någon mer bra ursäkt så jag tog hunden i koppel och begav mig till Pildammsparken och sprang mitt intervall pass.

10 min uppvärmning, och sen 800*5. 2 minuter gåvila mellan intervallerna. 

Mitt tempo skulle ligga på 5:45/km. Och så avslutande nerjoggning på 5 minuter.

Det gick bra med tanke på förutsättningar, dvs. snön som var så packad på stigarna att det kändes mer som att springa på större kullerstenar och man bara väntade på att få en stukad fot. Men trots det tror jag att jag sprang snabbare än 5:45 på flera av intervallerna.

(Trött Evert, hemkommen från rundan - väder: SOL!! )

Pass nr:2 för denna veckan, för mig, blir en runda på 8 km! Wohoo, ser framemot den, gillar långkörarna. Ska försöka springa med lite bättre tempo också.. Försöka, iallafall.

Och vet att ni saknar höra från Österlen men de andra tjejerna har tyvärr problem med sjuka och vägar som är igensnöade. Så det är inte så lätt bege sig ut på löprundor då. Längtar till snön smälter så man kan ge järnet.

Salt, Snö, Sol

Har tenta-plugg-vecka i företagsekonomi och tyckte det skulle passa med en lunch-löpar-paus, så att hjärnan fick vila samtidigt som den få lite ny energi till eftermiddagspluggandet.

Det blev 7 behagliga km i snön. Det var solsken, kallt, något stelt pga isfläckar samt lite ofrivilliga pauser då jag var tvungen att borsta bort salt från hundens tassar så fort han började hoppa på 3 ben.

Men det var jätte skönt att komma ut. Problemet nu, är att jag är HELT slut och genom mör i kroppen och skulle helst av allt vilja slänga mig i soffan för att sova någon timme. Det svider liksom i ögonen av trötthet. Och kaffet är slut...

......................
Jag vet att det ska komma ett intervallpass som pass nr 2 denna veckan som är baserad efter hur fort man sprang sina snabba 5 km. Det sparar jag till på lördag.

Ps. Jag har SKITMYCKET träningsvärk i låren, fortfarande. Liksom sådär jobbigt att gå i trappan eller sätta sig ner på toa, ont. Tänkte att dagens pass skulle mjuka upp det. Än så länge har det inte hjälpt. ds.

Fem snabba

Skulle egentligen sprungit mitt snabba 5 km pass igår men dagen började med att jag och Martina drog iväg med hundarna till Bokskogen för en trevlig och liten skogsrunda. Trodde vi. Men som vanligt och alltid så lyckades vi gå vilse, dvs vi hittade inte tillbaka till parkering där fina GW (min bils namn, varje bil måste ha ett namn!) stod. Men efter en extra runda, lite gräl och övertrötta hundar hittade vi rätt tillslut, och när jag väl hunnit hem så var det för sent att sticka iväg på en ny runda + att varken jag eller Evert orkade. Se bildbevis till höger.

Men IALLFALL så stack jag ut idag istället. Och med Evert. Trots att jag hade ont i magen från början till slut så fixade jag det på 31:11. Är himla nöjd faktiskt. Och undrar lite så klart, om jag inte haft haft ont i magen hade lyckas komma under 30 då?!?!

Gjorde även förra veckans Bonus Pass efter rundan, för av någon anledning hann jag aldrig göra det. Det var SKITJOBBIGT att köra det direkt efter ett snabbt 5 km pass. Rekommenderas sålunda INTE. Hoppas på att kunna gå imorgon.

Dagens tur

Idag skulle jag springa en lugn runda på 7 km. Jag hade min julklappspannlampa och mina löparvantar på och jag testade en ny runda. Det gick så lätt och bra. Nya skor hade jag dessutom! Himla sköna. Så trots att det snöade horisontellt och var minusgrader så var jag liksom inte färdig när jag hade löpt 7 km. Jag fortsatte och sprang totalt en mil, fick liksom feeling. Det var inte riktigt rätt enl vårt träningsprogram att göra så och jag ska försöka följa det lite bättre i fortsättningen. Men det känns gött att för andra gången klarat en så lång runda! Wohoo!

Plötsligt händer det!

(Onsdag)

Jag satte mig vid skrivbordet, plockade fram alla papper till företagsekonomi-tentan, tittade ut genom fönstret och såg hur regnet öste ner.
Och just då tyckte jag att det skulle vara en strålande ide att sticka ut på en runda istället. Klädde på mig och hunden och gick ut. Kom ungefär 10 meter, Evert VÄGRADE att gå ett endaste steg längre i det vädret. Jag fick gå in, lämna hunden och sticka ut igen, själv.

Ville inte springa den snabba 5 km för jag kände mig inte i form att prestera så bra. Så jag satsade på den längre rundan istället, som kom att sluta i MILEN! Japp, ni läste rätt. Hade ju som mål för mig själv att fixa milen i januari månad, vilket jag inte trodde själv på. haha.
Bestämde mig för att gå ut långsamt så jag skulle orka, och vid 5 km dansade jag fram, bokstavligen, lyssnade på radio och hoppade i kapp med musiken utan någon ansträgning så det var ju bara att köra på.
Nästa bit blev inte lika lätt. Batteriet höll på att dö i telefonen dvs. tänk om jag inte kunde mäta klart hur långt jag sprang?!  fick stänga av musik&radio = sjuuukt tråkigt att bara höra på sitt eget flåsande, och fick varje km att kännas så mycket längre + Det kom en jävulsk håll vi km åtta som fick mig att springa som en ihopkrupen tant. När kilometer 9 kom, sprang jag med de sista krafterna i full fart fram till 10.00 km, och när jag äntligen fick stanna kände jag hur mina ben blev till gele och helt skakiga.

Men, HERREGUD vad skönt och framförallt STOLT jag är. Äntligen, så kom min Milen! Tiden? Eh, inte alls så bra. MEN jag sprang hela redan. Nu ska jag återgå till programmet, på söndag blir det snabbaste 5 km och på fredag blir det bonus passet. Bävar redan för knäböj och utfalls övningar, Hej träningsvärk de lux!

Vecka ... -10 !

Ny kör vi igen med ordentliga pass! Detta fick jag från vår PT: 

Pass 1: testlopp på 5km. Värm uppminst 5 min och jogga ned minst 5min.

Pass 2: 5-7 km i behagligt tempo. Om ni inte känner er slitna så försök köra 7 km.

Bonus: 
30 sek planka - 30 sek vila * 5
utfallssteg 10 på varje ben * 5
knäböj 15 * 5

Lycka till!

hej hej

Ville bara säga att denna veckan har jag jobbat en del,
men allt som allt så har jag sprungit en snabbare 5 km runda, iallafall.

Två pass kommande veckan!

Nytt år nya tag!

Tallyhooo allihopa! Nu köööör viiii!

Alltså. Jag fick ett mail från runkeeper-appen innan idag, efter årets första runda. Där stod:
 
"We noticed you haven't tracked any activities with RunKeeper lately. Mix up your training program with a new route! Select from routes in your area created by other RunKeeper users, or map out your own!"

Alltså, runkeeper, det ska väl du ta å skita i? Jag springer väl när jag vill? Var jag vill? Jag hade ju dessutom PRECIS SPRUNGIT! Dessutom en ganska ny runda?!

Ja, jag sprang alltså första rundan på typ tre veckor (?!) idag. Juluppehåll kan vi kalla det. Eller is- och förkylningsuppehåll. Kvittar lika. Sprungit har jag inte iallafall. Och jösses så tungt det var att komma igång. Så okdå runkeeper, du ville vara snäll och få igång mig. Lite fel tidpunkt bara, kunde ha mailat igår istället?

Främsta anledningen till jobbigheten var nog den ganska nya rundan, för jag tippar att den iallafall 60% av vägen lutar uppåt. Jag fattar inte varför jag springer där, det är ju asjobbigt att springa i uppförsbacke? Fast jag tänker nog att det kan ge resultat längre fram. Tiden var inte direkt den allra bästa men för att vara första efter förkylning så är jag nöjd.

Det bästa var att jag fick premiära en ny tröja och reflexväst. Härligt. Plus att jag blev alldeles glad och hade ro i själen när jag kom hem. Löpning alltså.

Nu ser jag fram emot ett år av träning. Ordentlig sådan. Hurra vad starka vi ska vara i oktober, eller hur?!

 

10 månader kvar!

Alltså, kan det verkligen stämma? BARA 10 månader kvar. Känns som december månad bara försvann och nu är det en månad mindre. Börjar känna lite panik. Eller? 10 månader är kanske hur lång tid som helst ? Det är det väl? va, va, VA?

Nya skor och korta rundor.

Bloggandet har hamnat lågt ner på prioriteringslistan de senaste veckorna, efter sådant som julfirande, nyårsfirande samt omhändertagande av sjuka och trötta barn. Själva löpningen har däremot hunnits med!

I mellandagarna fyndade jag ett par ordentliga löparskor som enligt butikens expertis bör stötta mina fötter på ett bra vis. Jag kunde inte låta bli att prova dem direkt vilket kändes mycket bra. Det onda i fotlederna har släppt men jag kommer ändå att ta det väldigt lugnt så här till en början, med korta pass på bara ett par kilometer åt gången. Jag vill ju helst slippa att få ont igen. För att inte tappa allt för mycket kondition så är min målsättning dock att köra tre pass i veckan istället för två under en tid framöver. Så, kortare och oftare.

Den 27/12 sprang jag alltså mitt första pass efter mitt lilla skade-/i väntan på nya skor- uppehåll, och den 30/12 sprang jag igen, båda gångerna "till första lyktstolpen i Gnalöv och hem igen", ca tre km. Idag tittade jag ut ett nytt riktmärke för att få en lite kortare sträcka, eftersom möjligheterna till rundor är ganska små där jag bor. I alla fall vad gäller korta sådana. Märket blev "brevlådan vid sista huset på höger sida innan Viarpsvägen", exakt två kilometer.

Dessa minirundor går ju väldigt snabbt att genomföra och det kan kännas som att det knappt är lönt att byta om, men hellre minisar än inte alls liksom. Och förr eller senare ska lederna förhoppningsvis hålla för lite längre turer.

Det mest spännande under dagens korta men mycket blåsiga tur var när en plötslig och kraftig vindby på riktigt höll på att blåsa ner mig i diket. Som tur var lyckades jag få kontroll på situationen innan det var för sent, hade ju varit döpinigt annars!