8 km

Idag tog jag pass 2.
Det var 3 plusgrader ute.
Det föll underkylt regn.
Det blåste rejält.
Medvind i början, motvind hem - typiskt!
Det gick inte att höra någonting i hörlurarna pga blåsten.
Men jag struntade i alla yttre omständigheter och bara sprang.
Det var skönt.

Så var det med det!
Nu: vila i väntan på nästa veckas utmaningar!

/Bea

Att synas!

Evert ville bara hälsa till alla hans fans att han minsann har skaffat sig reflex! Så nu är han redo för nästa pass i mörker.

pass 1 eller 2?

Ja nu blev det allt lite tokigt. Jag gav mig ut på pass ett, körde fyra intervaller (fan vad jobbigt det är med intervaller) och när jag just tänkte vända hem för att köra de resterande fyra tyckte jag det gick så bra att springa att jag skippade hemvändandet och fortsatte rakt fram. Det innebar att när jag kört totalt åtta intervaller hade jag 2,5 km hem så jag lubbade i sakta gemak och landade slutligen på 8,5 km.

Nu är jag lite rådvill. Körde jag pass 1 eller pass 2? Spelar det någon roll? Äsch, jag klappar mig själv på axeln och varvar ner med en drink gjord på Gin och Julmust. Jojo. Är det jul så är det.

PS: Varför jag har reflexväst mitt på ljusan dag? Jag löper på 70- samt 80-väg och möter ofta lastbilar och traktorer. Vill ej bli påkörd och tar det säkra för det osäkra.

Dagen efter.

Dagen efter 8 km ser Evert ut som ovanstående och ungefär så kände jag mig även efter rundan igår. Men Hell Yes! längsta sträckan ever. Tog min gamla skor men blä vad de inte känns bra längre. Fick konstiga känningar lite varstans. 

Men shit vad det var segt att komma ut på rundan igår. Var trött, det var mörkt, soffan var skön och kaffet smakade extra gott. Men efter extra push och en jävligt jobbig Evert som skulle trycka upp olika leksaker i ansiktet på mig (bollar, mjukisdjur, större bollar) så fick det vara nog. Jag snörade på mig skorna (undra när jag ska komma på nytt uttryck..) och begav mig ut. Och denna gången i MYCKET behagligt tempo. Sprang på och det kändes toppen de första 3 km och jag började fantisera om hur jag skulle kunna springa 2,1 där och då men nja.... känslan höll sig inte direkt kvar. Vid 4 km kändes det helt plötsligt tungt, hållen dök  och vänster tån började knäckas konstigt och då hade halva rundan kvar. Så ja det kändes segt men sprang på ändå och kom förbi 1 km till och närmade mig de sista 3 km som sedan kändes lätta igen och hunden var glad (slängde hundmat runtomkring mig) och hamnade tillslut på 8 km. Yay! Men shit vad trött jag efteråt, både i benen och huvudet. Orkade precis att äta och sen hasa mig ner i sängen och idag känns det fortfarande i benen. Men härligt var det!

Läste förresten en artikel i Runners World, vad man skulle tänka på när man sprang vinter tid för att springa säkert. 

1. Göra sig synlig med t.ex. reflexer och lampa 

2. Planera rundan så man ej springer på folktomma ställen som man vanligtvis inte skulle ens gå promenad eller springa med en kompis. 

3. Ha ID kort och berätta för någon vart man springer

4. Håll öronen öppna dvs så man hör ifall någon tänker hoppa på en.

- Jag sprang utan reflexer eller lampa. 

- Sprang en runda jag ej hade sprungit tidigare och hamnade på något halvskumt industri område innan jag kom till en tom strandpromenad. 

- Samt lyssnade på hög ljud i hörlurarna. 

MEN jag hade en kompis med mig, Evert! fast visserligen hade han säkert bara blivit glad om det dök upp en främling och velat hälsa och leka med hen. 

Så jaaaa Mamma, jag ska skaffa reflex, snart. :)

insider

Sådär, då har jag avklarat mitt första pass i detta sammanhanget och kommer hädanefter att se mig som en fullvärdig deltagare istället för en outsider. Yey!

Jag började med pass 1, och enligt PT:s instruktioner höll jag mig till 3+1*6 istället för *8 som de båda andra. Detta för att jag inte har gjort några intervallträningar över huvud taget på sistone. Jag hade säkert klarat *8 jag med, men som Marika så klokt sa så ska man ju inte bli övermodig och riskera att antingen tröttna eller råka ut för någon skada.

Jag började så lugnt med fem minuters uppvärmning. Jag kände mig lite stel i fotlederna i början, så en försiktig start kändes väldigt bra. Jag fick dessutom stanna i någon halv minut för att justera mina löparbyxor som skavde vid hälsenan där dragkedjan möter skon. Sjukt irriterande, men lätt fixat.

Sen var det bara att köra. Jag är ju fortfarande lite osäker på min förmåga här, så jag vågade inte ta ut mig till max. Jag tänker att det viktigaste är att genomföra passen, sen får tider och avstånd bli som det blir. Att pressa på där blir en senare fråga.

Sista minuten var jobbig, det var den! Ja, alla snabbminuter var ju jobbiga förstås, samtidigt var det väldigt skönt att känna att jag hann återhämta mig bra på de tre minuterna emellan. När det var dags för nästa snabbis så var det lätt att öka på igen.

Det var härligt att pressa på lite och få upp pulsen: ett roligt och lite tuffare pass än vanligt, för min del. Nu ser jag fram emot nästa! På riktigt alltså, ser fram emot! Jag som för bara några veckor sedan "hatade att springa"... Härligt!

/Bea

Vecka 4.

Veckans pass från vår PT;

Här kommer 2 fräscha pass för nästa vecka. Inspirerad av Erika så blir det långa passet 1 km längre kommande vecka. 

Vi kommer sakta, sakta öka längden på passen så ni inte kommer göra denna målgången nästa år!

Pass 1:
Uppvärming 5 min.
3min behaglig fart - 1 min snabbt * 8. Totalt 32 min.

Pass 2:
8 km löpning i behagligt tempo.

/PT

outsider

Först; tack M och E för inbjudan!

Ok, min story, så här började det:

När Erika och Marika tog i hand på att springa nästa Österlen-lyser-halvmara så stod jag bredvid och bevittnade det hela, och påpekade för dem att "ja, nu har ni tagit i hand på detta, nu får ni se till att genomföra det med". Jag la även till att "själv hatar jag att springa". Sedan lämnade jag dem i natten och körde hem med mina två trötta och hungriga barn.

Kort därefter kom de igång med denna bloggen och körde igång sin träning. Tidigare i höst har jag och Erika försökt få igång lite motion genom att gå på gympapass i Hammenhög. Det blev en gång... Vi fick helt enkelt inse att livet med småbarn är lite svårt att kombinera med fasta kvällsaktiviteter, inte minst för mig som fortfarande ammar min minsting.

Nå, för att ändå få lite motion så bestämde jag mig för att ge löpningen en chans helt för mig själv i stilla mak, mest bara för att må bra och känna att jag faktiskt rörde lite på mig någon gång ibland. Löpning är ju trots allt smidigt på så vis att man bestämmer själv när och hur och var man vill köra, istället för att vara beroende av andras tider och platser.

För att inte lägga ner löpningen i samma stund som jag började, laddade jag hem appen RunKeeper, en träningsapp som hjälper en att hålla reda på bland annat distans och tid - dvs ett enkelt sätt att se sin egen utveckling, och ett enkelt sätt att utmana sig själv. Uppenbarligen precis vad jag behövde, för Erikas och Marikas pepp i all ära, men den stora skillnaden för mig är just RunKeeper. Träningen blir överskådlig på ett bra vis och jag blir verkligen sugen på att fylla på med statistik.

Jag har tagit det väldigt lugnt i början, kört försiktiga rundor i makligt tempo, och plötsligt var det något som lossnade. Jag spände mig inte alls som jag har gjort tidigare, och som har varit orsaken till mitt stora motstånd mot just löpning. Jag har fått så ont i axlar och nacke, och det har bara känts jobbigt och trist. Av någon anledning kan jag slappna av på ett annat sätt nu, dessutom upptäckte jag att min kondition var i lite bättre skick än vad jag trodde.

Marika och Erika har kommit med hejarop och undrat om jag inte skulle hänga på ändå. Näää, har jag sagt, det är inget för mig. Men med deras pepp tillsammans med ett växande träningssjälvförtroende har jag nu trots allt bestämt mig för att, om inte annat, i alla fall haka på träningspassen. Sen får jag se hur långt det håller.

Bra så. Långt inlägg. Kontentan: Nu kör vi! Samt: träningsappar ftw!

/Bea

Blask

Urk vilken hemsk dag att springa på. Men det var söndag och sista chansen innan nästa veckas pass. Jag var helt enkelt tvungen. Spenderade förmiddagen framför skidorna på teve och fick därför stå mitt kast när himlen öppnade sig just när jag begav mig ut. Första halvan gick fint eftersom jag hade vinden i ryggen men när jag sen vände hemåt igen alltså. Huga. Iskallt regn som piskade mig i ansiktet hela vägen. Det var sådär så jag fick blunda mer än titta. Därav den för mig snabba tiden, jag ville bara hem!

Jag var totalt dyngsur när jag kom tillbaka, FULLSTÄNDIGT. Man kan säga att det skönaste med dagens tur var att ställa sig i den varma duschen och efteråt glida ner under en filt och fortsätta kolla på skidor. Herregud, och det är bara november. Hur blir det att springa i snö i januari?

I julklapp önskar jag mig: löparvantar samt löparmössa.

PS: Heja Bea som ska vara med! Och Linnéa som också vill springa halvmaran!

STORT JUBEL !

En otroligt rolig sidoeffekt med detta lilla påhitt som jag och Erika började med för en månad sen är att vi så smått inspirerat/peppat Erikas syster Bea att börja springa. Då och då (oftare löpturer än vad jag och erika kör) så skickade hon iväg ett sms att hon hade sprungit en runda, och så blev det en till, och ännu en till, och nu JÄKLAR så har hon bestämt sig för att haka på oss med Halvmaran nästa år under Österlenmaraton. Helt fantastiskt kul! Så jag låter henne berätta sin historia från början själv.

Ett varmt Välkomnande till Bea!!

Nu kör vi!

Lördag morgon.

7:45 - Vaknade 45 minuter innan klockan skulle ringa (eller iphonen skulle burrra) med huvudvärk som inte hade släppt under hela natten. Hade två val. 

1, Att ta en värktablett, somna om och vakna troligtvis ännu tröttare 45 minuter senare eller 

2, Ta en värktablett och snöra på skorna. 

-Oh yes, jag gjorde det sistnämnda! 

Hade ännu inte bestämt mig för vilket av veckans pass jag skulle ta när jag begav mig ut. Var lite rädd för att misslyckas med pass 1 igen och ville ta mig genom en skön och bra runda. 

Men började springa i god tempo och när jag kom till 2,5 km så vilade jag för att sen köra på i snabbare tempo. Och det gick! Kanske sprang lite för snabbt igen för jag blev dödens trött men kändes otroligt skönt när jag väl kom hem igen och med en stycket huvudvärk mindre. Bästa medicinen. Så skam den som ger sig! ...eller något. 

Är himla sugen på en lång runda i behagligt tempo nästa vecka. Håller tummarna att det kommer bli ett pass, och gärna i bokskogen eller kanske hellre Bulltofta förresten (är plattare där).

Och STORT grattis till Erika som fixade Milen! Fantastiskt jobbat, hoppas jag också kommer dit snart! Man blir verkligen peppad av att ha en springkompanjon, även om det är X antal mil mellan oss och vi inte springer ihop. Men bara att veta att det finns någon mer som kör samma pass en mörk och regnig dag får en själv att snöra på skorna och bege sig ut, vilket man annars inte hade tagit sig för. Så applåder till oss för att vi är så grymma och snart kan "fira" -  en månad mindre kvar tills vårt mål.

MILEN

Jaha vänner, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Låt oss börja med dagen: jag var alltså inom sportaffären i eftermiddags och köpte en varmare löpartröja samt strumpor och sen körde jag till jobbet och jobbade till halv åtta på kvällen. Kom hem och åt kvällsmat och var färdig ca halv nio. Eftersom jag hade nya kläder blev jag löpsugen och bestämde mig för att köra veckans första pass och dessutom testa en ny runda på 5 km som jag hade mätt ut på en sådär kartmätarsida på nätet. Jag tänkte dessutom testa att springa utanför byn utan pannlampa.

Sagt och gjort.

Joggade i lugnt tempo 2,5 km. Tyckte de 2,5 km tog slut lite väl snabbt men pausade i 2 min samtidigt som jag gick lite långsamt. Sen joggade jag 1,5 km lite snabbare men hade bara kommit förbi St Herrestad när de tog slut och jag skulle pausa i 2 min till. Så löpte jag den sista km i snabb fart (dvs ganska långsamt pga uppförsbacke och stark motvind och beckmörker) och plötsligt hade jag avklarat 5 km.

Jag befann mig då IN THE MIDDLE OF NOWHERE. Eller rättare sagt, i korset mellan Smedstorp och Hammenhög. Det var bara att fortsätta jogga, nu i maklig fart igen. Tänkte att det kan väl inte skada med nån extra km hit eller dit. Det blåste. Det var mörkt. Kinderna började kännas frostiga. Men, kilometrarna flög förbi och när jag så äntligen kom in i Hammenhög (nu var klockan kvart över tio ca) hade jag joggat 8,3 km.

Ja det fanns ju inget att be för, det var nu eller aldrig tänkte jag och styrde kosan mot Vallby. Vände tillbaka vid 9,5 och när jag var hemma hade jag fanimig löpt en mil. EN MIL! REKORD!

Hur det känns nu? Ganska oövervinnligt faktiskt. Ge mig en halvmara och jag springer den på fläcken. Hur det mer känns? Som att mina lårben eventuellt kommer ramla av höfterna inatt. Smällar man får ta.

pass två, det var då

Jag sprang alltså mitt andra pass förra veckan i söndags. Vi var först i Ystad på fotoutställning och kom hem vid två. Erik lagade lunch och under tiden lubbade jag 6 km. Längdrekord för hösten! Dock inte tidsmässigt pga oerhörd hunger och svaghet. Det var dimmigt och fuktigt men faktiskt inte regn. Kallt i början, varmt efter nån kilometer. Vid ett tillfälle stannade jag eftersom jag ville fota. Såhär ser det ut mellan Borrby och Hammenhög en eftermiddag i november. Vackert va?

Mitt mål med Ystad var även att skaffa pryttlar, så som pannlampa Helena, men tro fan om de inte hade SÖNDAGSSTÄNGT. Alltså 70-talet ringde. Jag är alldeles för van vid Malmös öppettider och var således sjukt besviken resten av dagen. Ska försöka kolla i sportaffären i Simrishamn imorgon innan jag börjar jobba, är dock rädd för att sådana kostar runt 500 spänn och det ryms inte riktigt i budgeten nu i juletider. 

ÅHÅ! JULKLAPPSTIPS! PLING!

Marikas senaste inlägg fick mig att skippa löpning idag, kände på mig att det hade blivit ungefär samma för mig. Nya tag en annan dag.

Zzzzzzz

Idag tänkte jag hinna köra veckans pass 1 innan det var dags för skola och föreläsning. Fick dock inte med mig löparkompisen Evert, han valde att stanna kvar i soffan, under filten och tog en sovmorgon. Lika bra det för rundan gick piss dåligt. 

Skrev ju sist, hur skönt och lätt det kändes att springa/jogga en 7 km runda. Det fick jag äta upp idag alltså. Började med behagligt tempo i 2,5 km och skulle sedan enligt passet vila 2 minuter och sen springa i lite snabbare tempo. Sprang några meter och sen bara Bläääääää, hade ingen energi till att springa snabbare så jag gav upp och skruttade på tills jag sprungit 4 km. När jag var klar insåg jag att det började bli himla bråttom till att hinna hem och fixa mig klar till skolan så jag fick jogga på 1 km till för att skynda mig hem. Så det blev sammanlagt 5 km..

Antar att detta får räknas som Pass 2 istället och ska försöka mig på Pass 1 igen, senare i veckan.

Ps. Och Ja jag vet, ni undrar vad som har hänt med Erikas Pass 2 från förra veckan. Hon har inte hoppat av. Hon sprang i söndags och i regn. Och förhoppningsvis kommer det några ord från henne också. Ds.

Vecka 3.

Då kommer veckans pass från våran PT

Pass 1: 
2,5km behagligt tempo - 2min vila
1,5 km ganska snabbt - 2min vila

1 km snabbt!

Pass 

2: 
5-7 km skön behaglig löpning.

Behagligt tempo = tempo som man kan prata i.

Ganska snabbt = kan säga korta fraser.
Snabbt = Riktigt ansträngande. Svårt att prata överhuvudtaget.

Kämpa på!

Pass 2:2

Veckans andra pass kändes segt att komma iväg till. Skulle egentligen sprungit igår men hann inte och idag var jag sååå seg, men fick ett sms av Erika att hon stack iväg på sina runda i regn så det var liksom inget annat att göra än att dra på sig de nya skorna och mina uber snygga löparbyxor. Tyvärr syns de inte så bra på bilden. Men iallafall, så stack jag och löparkompisen Evert ut på en runda (rättelse från tidigare inlägg - EVERT ÄR 5 ÅR, ej 6 år). 

Passet skulle vara en behaglig runda på 4-7 km. De första 2 km kändes sega och verkade aldrig ta slut men så kom jag upp till 5 km och bara körde på till 7 km, i behagligt tempo. Hade nog kunnat springa någon km till men man ska ju göra vad PT säger. Fick dock lite skäll när jag kom hem och berättade att mina fötter hade ömmat lite, antar att fötterna inte var vana med de nya skorna, men det försvann ju de sista km. 

Något som känns helt fantastiskt är att för någon månad sen så hade jag 5 km som en lugn och skön runda att springa och nu bara tar jag en 7 km runda istället, utan att dö och bara tycka det är trevligt. I love it! 7 km var för mig en milstolpe och trodde aldrig jag skulle ta mig förbi, detta är ändå bara tredje gången jag springer eh joggar den distansen. Men hepphepp! Börjar bli sugen på Milen, undra när den kommer dyka upp bland passen.

Och en tredje sak. Ett litet tips. Om man har en seg löparkompis så ta med mat och släng i spåret. Fungerar mycket bra på en alltid hungrig Jack Russel. Lite tveksam till hur det fungerar på 2-benta löparkompisar. Återkom gärna med resultat om ni testar.

(Och jag orkar INTE hitta hur man vänder på bilden, är sååå trött efter dagens runda.)

Om ljus

Det här att bo på landet är underbart ur många aspekter, men just om höstkvällarna är det lite sådär. Mörkret är kompakt och gatlampor finns fram till byns sista hus. Sen är det bäcksvart. Alltså man ser nada. Inte ens var man ska sätta foten, om det är lera eller väg eller vattenpöl.

Det innebär att jag får springa lite fram och tillbaka på gatorna med ljus, och fördelen med det är väl att jag är nära hemmet hela tiden om det skulle bli tradigt. Nackdelen är att jag inte riktigt känner att jag sprungit, som idag, fem kilometer. Det känns mer som kanske två och en halv.

Fast jag sprang, och det är jag glad över. Det blev 5 km på 32,5 min (den sista minuten på bilden var efter 5 km, nervarvning). Fem intervaller som det var sagt. Kändes bra. Nu är jag sugen på att testa hur långt jag egentligen orkar. Har nog aldrig sprungit längre än säg sju km. Längtar tills jag vågar testa milen. 

Fula skor

Jag har hittat nya skor. Enligt folk ska det vara riktigt bra löparmärke, saucony. Jag vet inte men hemskt dyra var de iallafall, och fula. Men kändes himla bra på foten när jag testade och fick dom ordentligt utprovade i affären efter mina behov, har något pgrej på steget så att jag trampar inåt. Och så skulle de hjälpa en att trampa längre fram på foten istället för att landa på hälen. Vet dock inte vad det kommer göra i skillnad. Men så var det iallafall. DOCK tror jag att jag råkade köpa en halv storlek för stor så jag kunde inte testa dom under veckans första pass men ska hinna byta ut dom till andra passet som jag sparar till helgen och kanske lite skog.

Springkompisen Evert

Vi gjorde det! Det trodde jag f-n inte en timme innan vi stack ut, då vi båda låg i soffan, jag med kaffe, godis och serie och han, under filten. Han är då dagens spring kompanjon, Evert! dvs. min ADHD-iga jack russel på 6 år, eller han är 5, kanske? 

Vi gav oss ut på veckans första pass. Pass 1 - 5 km med 1 minuters intervaller en gång per km. Det gick mycket bra trots att det blev lite struligt med den där minuten. För nuförtiden är det beck-mörkt klockan sju. Så jag var tvungen att försöka tajma in minuten där det fanns ljus, & sen försöka hålla koll på den där minuten... var inte jätte lätt. Eftersom jag hade lånat PTs löparklocka och klickade runt på de olika knapparna som bara den utan att hitta rätt. Så att jag t.ex. startade om minuten, satte in olika varv, stoppade tiden och andra saker tills jag lyckades med att bara trycka på ljusknappen och då hade jag oftast sprungit för länge. Plus att jag inte kunde se vilket tempo jag hade på 1 minuten men jag och Evert pinnande på bra tyckte jag. Summan av kardemumman blev 5 km på 30 minuter och snitt hastighet på 06:08. Nu efteråt kan jag se att mina 1-minutare låg på runt 05:00 och den sista var till och med nere på 4:30. Yay, heja mig. Det går framåt. 

(OBS. Hunden i texten skall ej springa halvmaran.)

Vecka 2

Ny vecka, nya pass. Vår kära PT har gett oss denna veckans löprundor.

Pass 1: 5 km behagligt tempo med fartlek. Under passet kör ni 5*1 min snabbt tempo. Alltså springer lugnt sen 1 minut snabbt sen lugnt igen osv. När ni kör snabbt så kör ungefär samma fart som när ni sprang Cooper (12 minuter testet). Låt pulsen gå ner mellan varje snabb minut. Ett förslag kan vara att köra en snabb minut varje km.

Pass 2: 4-7 km i skönt behagligt tempo. Känns kroppen och benen bra och lusten finns så kör närmre 7. Saknas något av ovan nämnda så kör närmre 4.

Och för att citera PT som citerade Gandalf

Run you fools!

Löppeppen

Jag sprang faktiskt! Kunde ju inte sumpa första veckans schema liksom. Jag började oerhört långsamt, nästan promenadtakt, och helt plötsligt hade jag kommit en hel kilometer. Jag har nog alltid förr gått ut för hårt för att liksom bräcka mig själv hela tiden, och velat ge upp efter 400 meter. Idag hade vi fått order om att jogga för njutningens skull och faktiskt blev det en riktigt härlig runda. I långsam gemak joggade jag fram längs Hammenhögs gator (joggar där det finns lampor) och utan att bli trött eller vilja stanna hade jag till slut kommit 5 km!

Jag har sprungit 5 km en gång tidigare i år, i juni tror jag det var, för att liksom se om jag var kapabel. Det gick men det blev också min sista runda tills nu, bara för att jag skulle springa så satans snabbt. Tog liksom ut mig för mycket och sen kändes det bara jobbigt att komma ut och springa mer. Efter ikväll känner jag inte alls så. Jag var mycket tröttare efter 12 minutaren i torsdags.

Det jobbiga nu är att jag börjar känna löparpeppen för med den kommer också konsumtionspeppen. Vill ha nya skor, fräsiga brallor, pannlampa och annat onödigt skrafs.

..Nån som har tips på nån bra internetsida med sånt, hehe?

12 minuter

Jag sprang mina 12 minuter i torsdags. Hade jobbat i St Olof hela dagen och kom hem vid halv sju. Slängde i mig lite mat och så passade jag på när Erik skulle lägga ungarna. Tänkte börja med att värma upp, men efter bara två minuter var jag tvungen att springa hem igen och kissa en gång till. Det är inte smart att dricka vatten en stund innan man ska springa alltså. Nå. Fortsatte uppvärmningen men den blev nog ändå lite för kort för när jag väl satte igång klockan blev jag trött nästan direkt. 

Kan ju eventuellt bero på att det var andra gången sedan juni som jag öht sprang. 

När jag kommit till sista gatlampan i Hammenhög hade 6 minuter gått och jag vände tillbaka. När tolv minuter hade gått var jag på samma plats som där jag startade. Kom alltså ganska exakt 2 km. Inte speciellt bra men jag ser det som positivt för då är den enda vägen upp! 

Igår simmade jag 2 km för första gången på ca 3,5 år. Det är mycket som är första gången när man fött två barn de senaste åren. Ska försöka springa mina 4-7 km imorgon, om jag ooorkar..

Fredagkväll

Försökte testa ut ett par nya löparskor idag, gick sådär. Hittade kanske några men vill nog testa mer, vill ju helst ha ett par snygga (men jaaaa viktigast är att de är bra för foten). Iallafall, så tyckte jag att fredagkvällen var en utmärkt tid att spendera på veckans andra pass. En runda på 4-7 km i skönt behagligt tempo. Min runda blev 7 km och inte så jätte behagligt tempo, ups. Hela rundan tänkte jag, "om jag fixar att springa 7 km idag så är det är ändå BARA 1/3 av vad jag ska springa nästa år, döööör lite alltså" Känns desto bättre nu i soffan efteråt, med kaffe och serie. Önskar jag kunde hitta energi till att orka sticka ut och köpa godis. Håll tummarna.

Men peppen sitter fortfarande i och snälla låt den göra i 12 månader till.

BARA 12 minuter

OK då kör vi! Som Erika skrev så har vi startat. Första veckan är igång!
Denna veckan har vi fått i uppgift av vår PT att köra ett test. Springa så långt vi orkar på 12 minuter. Ok, tänkte jag kan väl inte vara så jobbigt. 12 minuter är ju BARA 12 minuter. Jag hade fel. Fick hybris och började springa på 04.00 tempo fast jag hade bestämt mig för 05.40 tempo. Dog typ några minuter senare och mitt km tempo blev långsammare och långsammare. Slutade med blodsmak i munnen (trodde det bara var ett talesätt men nej, hade VERKLIGEN blodsmak i munnen ett bra tag) och 2120 meter på 12 minuter med ett genomsnitt tempo på 5.40.

Pass 2 denna veckan är en runda på 4-7 km i skönt och behagligt tempo. Ser fram emot det efter snabbpasset igår.

*Håller tummarna för att Marika blir gravid istället*

Såhär började det:

Marika och Ron var här i lördags för Ron sprang halvmaran på Österlen lyser. Jag och Marika blev sjukt peppade och bestämde där och då att vi minsann ska göra samma bedrift nästa år. Tjoho och tjohej. Det tog ungefär ett dygn innan jag liksom insåg vad det var vi hade bestämt och efter ett helkasst pass på 3 km där jag lite ville lägga mig ner och dö insåg jag att jag måste komma på en anledning till att inte kunna vara med. Haha. Det sjuka var då att det bästa jag kunde komma på var att bli gravid igen, för då kan man ju omöjligtvis springa 2,1 mil.

ALLTSÅ.

Ett 2,1 mils springpass tar väl i värsta fall fyra timmar om man är relativt tränad. Min första förlossning tog ungefär fyra DYGN av olidlig smärta, plus att man sen har en unge att ta hand om i ca 18 år framöver. Men nädå, jag bara "men ett barn till är väl en bra ursäkt?"

Så. Nu jävlar ska vi springa halvmara. Träningstips mottages tacksamt.