*Håller tummarna för att Marika blir gravid istället*

Skrev Erika som första inlägg på denna blogg. Jag blev gravid och födde en liten son den 1 första november. Dagen innan loppet. Mycket väl planerat av mig. ;) Nä men...

Tappade all energi och ork som gravid och fick foglossning som kom och gick. Så jag var glad de dagar jag orkade och kunde gå en runda med hunden.
Imorgon ska jag på efterkoll och håller tummarna att jag får ett ok till att börja springa igen. Men tror det ok:et är i min vildaste fantasi, Tyvärr. Längtar sååå otroligt mycket efter att få springa igen. Kommer bli helt och hållet för mig att börja om från början då min grunkondition är den sämsta som finns. Så tills jag dess fortsätter jag gå mina hundpromenader.

Bea: Sista långa innan loppet.

Igår stack jag ut på min sista långa löptur innan loppet. Jag hade tänkt mig strax över milen, typ 12-14 kilometer ungefär, men gjorde en felbedömning på rundan och det slutade med att jag sprang 18 kilometer; nytt rekord! Ett riktigt genrep inför lördag alltså!

Såhär dagen efter är jag förvånad över hur lite det känns i kroppen. Lite sliten i fotlederna är jag, och jag känner att fotsulorna är aningen ansträngda, men i övrigt nästan ingenting. Jag hade liksom förväntat mig massor med träningsvärk och stela ben, men det känns helt bra i kroppen.

Nu blir det en lugn vecka fram till lördag, jag kommer att springa någon kortare runda framåt tisdag eller onsdag. Sedan är det bara att ladda!

Bea: Nu är det nära!

En dryg vecka kvar, sedan är det dags!
21,098 km ska springas.
Det är långt det.

Jag är förväntansfull inför loppet, det ska bli så spännande att se hur det går, om det går. I början på oktober sprang jag min hittills längsta runda på 17 km. Det gick bra, men visst var jag rätt trött där mot slutet. Den rundan gav mig ändå en försiktig uppfattning om vad det är som kommer att krävas den 2:e november, och jag fick en kroppslig erfarenhet som jag hoppas ska kunna hjälpa mig i hur jag ska tänka/göra under loppet. Vad som sedan händer där och då vet man ju inte i förväg, men utifrån mina förutsättningar och min målsättning (att genomföra loppet - inom tidskravet på tre timmar) känner jag mig ok förberedd.

Sedan 17-kilometaren har jag satsat på lite kortare, men snabbare rundor. Jag har försökt putsa min tid på fem kilometer och är just nu nere på 28m20s, men hoppas på att kunna sänka den tiden ytterligare längre fram.

I denna stund är jag lite orolig över att åka på någon sjukdom - alla barnen på jobbet snorar och hostar och nyser över mig dagligen och det vore så TRÅKIGT att falla på en simpel förkylning. Men man ska ju inte oroa sig i onödan, och det finns de som har riktiga skador och problem att bekymra sig över inför loppet, så jag håller mina tummar för att vi alla som har tänkt att springa också kommer att kunna göra det!

Erika: Försöka komma tillbaka

Det gör ont ont ont i benen. I höger smalben och i vänster ljumske. Jag har gjort som sjukgymnasten sa, masserat varannan dag och "sprungit" varannan. Ikväll tog jag det ultranätt och gick två minuter, sprang en minut några varv tills jag hade tagit mig två km. Heja mej liksom. Det gör iallafall inte ondare i benen. Kanske kanske går det på rätt håll nu. Synd att konditionen börjar försämras och att jag kommer kunna löpa 6 km på halvmaran och sen kräla mig i mål pga andnöd.

MVH: "Optimisten"

Erika: typ fem veckor kvar??

Igår gick jag till stadens sjukgymnast som har hand om idrottare. Han kände och klämde på mitt ben och tyckte att det skulle kunna räcka med massage på de onda musklerna. Ska prova det och se hur det går. Just nu känns det som att jag kommer kunna springa max 6 km och sen typ gå/kräla mig i mål. För genomföra maran det ska jag. No matter.

Men. Ganska uppgiven just nu. Måtte det bli bättre efter denna veckan med massage varannan dag och löpning varannan. Håll tummarna!

Bea: Hallå igen!

Så. Sist jag skrev var det februari; kall vinter med ishalka och minusgrader. Sedan dess har såväl våren som sommaren hunnit komma och gå, och vi inträder nu i löpandets bästa tid: hösten!

Ännu dröjer sig lite sommarvärme kvar, vilket ju är underbart på alla sätt och vis utom när det kommer till just löpning. Ser fram emot de svala mörka kvällarna vi har framför oss. Jag har märkt att jag springer som allra bäst under sådana förhållanden, vilket ju passar mycket väl in på själva målet med löperiet - ett kvällslopp i november! Perfekt!

För min del har löpandet flutit på bra under tiden som har gått, även om jag hade kunnat vara betydligt mer regelbunden gällande antalet pass i veckan. Å andra sidan kanske det har bidragit till att jag har fått vara hel och frisk i kroppen, att jag har kört hårdare i perioder och sedan varvat med lugna veckor.

Mitt längdrekord hittills är 16 kilometer och jag är stolt över att ha klarat 10 kilometer under en timme (ja, bara med någon halvminuts marginal, men ändå..!).

I söndags sprang jag 14 kilometer i sol och värme. Det gick ganska trögt (nämnde jag att jag föredrar mörker och svalka..!?), men det känns ändå bra att ha ett lite längre pass bakom sig. Hade hoppats på ett kortare pass under nuvarande vecka, men vete tusan om jag kommer att lyckas genomföra det. Jag är ju inte längre föräldraledig, utan jobbar nu med allt vad det innebär gällande sena dagar/extra möten/trötthet...

Nu är vi i alla fall anmälda, och jag ser fram emot att genomföra mitt livs första halvmara!

Erika: Katastrofläge

Nämen kära stackars blogg, så försummad du blev i ett halvår. Vi gör ett nytt försök. Typiskt att jag börjar skriva just som jag har skadat mig. För att summera vad som hänt under de senaste 6 månaderna kan vi konstatera att Marika fallit bort och vi är nere på två pers som ska springa maran. (Och du Linnéa, hurra!). Bea drog förbi oss alla nån gång där i mars och har sedan dess gått från klarhet till klarhet.

Jag har sprungit helt ok bra fram tills för två veckor sedan då jag testade 13 km. Det gick väldigt fint fram till ca 11, sen ville inte fötterna och benen riktigt vara med. Antagligen överansträngde jag mig där, för sedan dess har jag svinont i benhinnorna.

Ikväll har jag gått 4 km som aktiv vila, det kändes ingenting i benen tills jag testade att jogga 1 min. Ajajaj. Gick inte.

Och det är alltså två månader kvar till loppet. Hallå annalkande katastrof!

Erika: skadepaus

Jag körde tre km senast jag bloggade och kände mig inte helt bra i vänstran. Sen åkte jag till föräldrarna och mamma gav mig ormsalva att smörja benet med och vips, som ett trollslag, så försvann det! Alltså det var helt sjukt! Fast jag sprang inte, tänkte att det onda skulle få läka ordentligt.

Igår var systrarna här under dagen och vid femtiden peppade Bea mig till att ta en runda igen. Alltså jag vet inte hur det är hos er men på österlen blåser det ca storm just nu. Satan vilken medvind jag hade på nästan halva rundan! Det var kul att springa igen, även om jag kände något odefinierbart i benet. Jag sprang totalt 3,3 km. Det kändes lagom. Hoppas kunna komma ut i lite bättre väder i veckan.

Det var det hele.

Bea: 6 km, 5 km

I fredags kväll när middagen var äten, kaffet drucket och jag som bäst höll på att lägga barnen droppade den ena löp-rapporten efter den andra in. Först var det Marika som hade varit ute och sprungit, sedan bonuslöparen Erik och tillslut även Erika. Alla utom jag. Spontan känsla: uääää!

Klockan var åtta och det var mörkt och kallt. Men: jag tog mig i kragen och tänkte att varför inte? På med kläderna och väl ute kände jag att det faktiskt inte var SÅ himla kallt, säkert i alla fall +3! Dessutom var det vindstilla! Så i slutändan fick jag mig en mycket härlig runda på 6 kilometer där på kvällskvisten.

Men veckans löperi var ju inte slut med det, jag hade ytterligare fem kilometer att avverka. Så i söndags efter en härlig vinterutflykt vid Ravlunda skjutfält drog jag på mig löparkläderna igen. Hasse (min sambo) fick tampas med två trötta barn plus matlagningen medan jag stack ut. Jag vet inte om det stressade mig undermedvetet eller om jag bara hade lite extra energi, för jag sprang snabbare än jag hittills har gjort.

När jag gav mig av var jag sugen på att se om jag hade det i mig redan - att springa 5 km under 30 min - men trodde inte riktigt att jag skulle orka. Jag bestämde mig för att börja i rätt tempo, så fick det hålla så länge det gick. Men tiden och kilometrarna passerade och jag fick rapporter från Runkeeper som hela tiden visade att jag låg precis rätt för att lyckas med mitt mål. När sista rapporten kom vid 25 minuter så var det bara att bita i, jag sprang på och lyckades precis!

5,01 km på 29m 40s.

Dessutom: fortfarande inga som helst känningar i lederna. Skönt.

Nu har det dock kommit mer snö och minusgraderna är ett faktum. Och idag blåser det rejält ute. Hoppas det stillar sig och att det blir mer inbjudande löparväder framåt veckan. Det ÄR så trist med hala snöiga vägar och iskalla minusvindar.

Erika: 7 km, 3 km

I fredags var jag i Ystad på ett jobbärende och passade samtidigt på att gå inom sportaffären där. Hade en liten plan på att köpa en mössa men väl där tyckte jag att det var lite fånigt att lägga så mycket pengar på en sådan nu när det alldeles strax blir vår och varmt. Eh.

Så istället köpte jag ett par löparskor till Erik (min sambo för den som inte vet) och faktiskt så tog han en liten runda samma kväll. När han kom hem var det min tur. Nu hade jag ju sprungit 11 km förra söndagen och mina leder var fortfarande ganska trötta, men jag kutade på rätt bra och kände mig pigg.

Dock hade jag ett intervallpass på 7 km att springa och på de snabba partierna tog jag nog i lite för hårt. När jag kom hem, och även nu i helgen, har det nämligen stramat en del i vänsterbenet. Hela baksidan kan man säga, från vaden och upp i låret.

Idag var det meningen att jag skulle springa 7 km i lugn takt men redan efter uppvärmningen kände jag att det inte var värt att chansa (plus att det blåste och snöblandat regnade) så jag vände hem efter 1,5 och löpte totalt 3 km.

Tror benen har sprungit lite för långt lite för snabbt helt enkelt. Nu tar jag detta lill-löpet och ser hur benen känns om några dagar. Förhoppningsvis bättre än idag. Det var det hele.