Dagens tur

Idag skulle jag springa en lugn runda på 7 km. Jag hade min julklappspannlampa och mina löparvantar på och jag testade en ny runda. Det gick så lätt och bra. Nya skor hade jag dessutom! Himla sköna. Så trots att det snöade horisontellt och var minusgrader så var jag liksom inte färdig när jag hade löpt 7 km. Jag fortsatte och sprang totalt en mil, fick liksom feeling. Det var inte riktigt rätt enl vårt träningsprogram att göra så och jag ska försöka följa det lite bättre i fortsättningen. Men det känns gött att för andra gången klarat en så lång runda! Wohoo!

Nytt år nya tag!

Tallyhooo allihopa! Nu köööör viiii!

Alltså. Jag fick ett mail från runkeeper-appen innan idag, efter årets första runda. Där stod:
 
"We noticed you haven't tracked any activities with RunKeeper lately. Mix up your training program with a new route! Select from routes in your area created by other RunKeeper users, or map out your own!"

Alltså, runkeeper, det ska väl du ta å skita i? Jag springer väl när jag vill? Var jag vill? Jag hade ju dessutom PRECIS SPRUNGIT! Dessutom en ganska ny runda?!

Ja, jag sprang alltså första rundan på typ tre veckor (?!) idag. Juluppehåll kan vi kalla det. Eller is- och förkylningsuppehåll. Kvittar lika. Sprungit har jag inte iallafall. Och jösses så tungt det var att komma igång. Så okdå runkeeper, du ville vara snäll och få igång mig. Lite fel tidpunkt bara, kunde ha mailat igår istället?

Främsta anledningen till jobbigheten var nog den ganska nya rundan, för jag tippar att den iallafall 60% av vägen lutar uppåt. Jag fattar inte varför jag springer där, det är ju asjobbigt att springa i uppförsbacke? Fast jag tänker nog att det kan ge resultat längre fram. Tiden var inte direkt den allra bästa men för att vara första efter förkylning så är jag nöjd.

Det bästa var att jag fick premiära en ny tröja och reflexväst. Härligt. Plus att jag blev alldeles glad och hade ro i själen när jag kom hem. Löpning alltså.

Nu ser jag fram emot ett år av träning. Ordentlig sådan. Hurra vad starka vi ska vara i oktober, eller hur?!

 

En bom

Klockan är 21.40 denna söndagskväll i december. Det är andra advent och ute råder snöstorm, iallafall enligt nyhetsmedierna. Visst att det snöar och blåser lite, men alla vi som satt insnöade över julen -10 kan nog tycka att lite mer ska det till innan Österlen är avskärmat mot resten av landet. Det kan visserligen vara värre för stackarna ute på åkrarna. Här i Hammenhög är det iallafall mys på hög nivå.

Men. Det blev bara en tur denna vecka. Jag sprang förra söndagen och då var det så halt att jag blev skraj. Sen har jag jobbat sena kvällar alla dagar i veckan, men i fredags slutade jag vid fem så då tog jag en runda i nollgradigt väder. Dvs, ohalt men ändå så kallt att fötterna kändes som två isklumpar de första två kilometerna. Men rundan var skön och jag tror att femdagarspausen gjorde att jag var extra pigg. Det blev en snabb och härlig tur till St Herrestad och tillbaka.

Jag tror att det kan bli denna typen av ofrivilliga uppehåll pga vädret lite då och då nu över vintern, men tänk som vi ska njuta av löperiet under aprilhimlen till koltrastens sång. Längtar.

Snöjogg

Igår när jag gick och lade mig började små flingor falla och när jag vaknade var Hammenhög helt täckt av snö. Vi hade sommardäck på bilarna så jag spenderade större delen av dagen på uppfarten där jag bytte till vinterdäck. Klämde mitt pekfinger illa och det har bultat av smärta hela dagen. Vid trekaffet kände jag mig frusen och adventsseg, men hade samtidigt en rastlöshet i kroppen. Jag hade ju faktiskt ett pass kvar på veckans övningar.

Jag övervägde ett tag om det var ok att skippa när det var så snöigt och kallt, men så var det flera på både facebook och instagram som hade varit ute och då kände jag att det inte riktigt fanns någon ursäkt. Snörade på skorna och gav mig ut. Väl ute insåg jag att graderna sjunkit och att vägarna nu var totala isbanor.

Jag oroade mig mindre för mig, halkar man så halkar man, men desto mer för bilarna. Kände mig som en trafikfara. Kommer en bil som måste väja för mig kanske den slirar i diket pga halkan. Nä, det kändes inte helt ok.

Rundan blev 4 km kort och jag märkte när jag kom hem att jag hade spänt mig hela rundan pga snön och isen och var totalt slut i ljumskarna. Tur att jag tog den lilla rundan, alltså.

Nu känns det fantastiskt, att jag faktiskt tog mig ut även en kall och snöig dag. Känner mig en smula oövervinnlig. Gött.

pass 1 eller 2?

Ja nu blev det allt lite tokigt. Jag gav mig ut på pass ett, körde fyra intervaller (fan vad jobbigt det är med intervaller) och när jag just tänkte vända hem för att köra de resterande fyra tyckte jag det gick så bra att springa att jag skippade hemvändandet och fortsatte rakt fram. Det innebar att när jag kört totalt åtta intervaller hade jag 2,5 km hem så jag lubbade i sakta gemak och landade slutligen på 8,5 km.

Nu är jag lite rådvill. Körde jag pass 1 eller pass 2? Spelar det någon roll? Äsch, jag klappar mig själv på axeln och varvar ner med en drink gjord på Gin och Julmust. Jojo. Är det jul så är det.

PS: Varför jag har reflexväst mitt på ljusan dag? Jag löper på 70- samt 80-väg och möter ofta lastbilar och traktorer. Vill ej bli påkörd och tar det säkra för det osäkra.

Blask

Urk vilken hemsk dag att springa på. Men det var söndag och sista chansen innan nästa veckas pass. Jag var helt enkelt tvungen. Spenderade förmiddagen framför skidorna på teve och fick därför stå mitt kast när himlen öppnade sig just när jag begav mig ut. Första halvan gick fint eftersom jag hade vinden i ryggen men när jag sen vände hemåt igen alltså. Huga. Iskallt regn som piskade mig i ansiktet hela vägen. Det var sådär så jag fick blunda mer än titta. Därav den för mig snabba tiden, jag ville bara hem!

Jag var totalt dyngsur när jag kom tillbaka, FULLSTÄNDIGT. Man kan säga att det skönaste med dagens tur var att ställa sig i den varma duschen och efteråt glida ner under en filt och fortsätta kolla på skidor. Herregud, och det är bara november. Hur blir det att springa i snö i januari?

I julklapp önskar jag mig: löparvantar samt löparmössa.

PS: Heja Bea som ska vara med! Och Linnéa som också vill springa halvmaran!

MILEN

Jaha vänner, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Låt oss börja med dagen: jag var alltså inom sportaffären i eftermiddags och köpte en varmare löpartröja samt strumpor och sen körde jag till jobbet och jobbade till halv åtta på kvällen. Kom hem och åt kvällsmat och var färdig ca halv nio. Eftersom jag hade nya kläder blev jag löpsugen och bestämde mig för att köra veckans första pass och dessutom testa en ny runda på 5 km som jag hade mätt ut på en sådär kartmätarsida på nätet. Jag tänkte dessutom testa att springa utanför byn utan pannlampa.

Sagt och gjort.

Joggade i lugnt tempo 2,5 km. Tyckte de 2,5 km tog slut lite väl snabbt men pausade i 2 min samtidigt som jag gick lite långsamt. Sen joggade jag 1,5 km lite snabbare men hade bara kommit förbi St Herrestad när de tog slut och jag skulle pausa i 2 min till. Så löpte jag den sista km i snabb fart (dvs ganska långsamt pga uppförsbacke och stark motvind och beckmörker) och plötsligt hade jag avklarat 5 km.

Jag befann mig då IN THE MIDDLE OF NOWHERE. Eller rättare sagt, i korset mellan Smedstorp och Hammenhög. Det var bara att fortsätta jogga, nu i maklig fart igen. Tänkte att det kan väl inte skada med nån extra km hit eller dit. Det blåste. Det var mörkt. Kinderna började kännas frostiga. Men, kilometrarna flög förbi och när jag så äntligen kom in i Hammenhög (nu var klockan kvart över tio ca) hade jag joggat 8,3 km.

Ja det fanns ju inget att be för, det var nu eller aldrig tänkte jag och styrde kosan mot Vallby. Vände tillbaka vid 9,5 och när jag var hemma hade jag fanimig löpt en mil. EN MIL! REKORD!

Hur det känns nu? Ganska oövervinnligt faktiskt. Ge mig en halvmara och jag springer den på fläcken. Hur det mer känns? Som att mina lårben eventuellt kommer ramla av höfterna inatt. Smällar man får ta.

pass två, det var då

Jag sprang alltså mitt andra pass förra veckan i söndags. Vi var först i Ystad på fotoutställning och kom hem vid två. Erik lagade lunch och under tiden lubbade jag 6 km. Längdrekord för hösten! Dock inte tidsmässigt pga oerhörd hunger och svaghet. Det var dimmigt och fuktigt men faktiskt inte regn. Kallt i början, varmt efter nån kilometer. Vid ett tillfälle stannade jag eftersom jag ville fota. Såhär ser det ut mellan Borrby och Hammenhög en eftermiddag i november. Vackert va?

Mitt mål med Ystad var även att skaffa pryttlar, så som pannlampa Helena, men tro fan om de inte hade SÖNDAGSSTÄNGT. Alltså 70-talet ringde. Jag är alldeles för van vid Malmös öppettider och var således sjukt besviken resten av dagen. Ska försöka kolla i sportaffären i Simrishamn imorgon innan jag börjar jobba, är dock rädd för att sådana kostar runt 500 spänn och det ryms inte riktigt i budgeten nu i juletider. 

ÅHÅ! JULKLAPPSTIPS! PLING!

Marikas senaste inlägg fick mig att skippa löpning idag, kände på mig att det hade blivit ungefär samma för mig. Nya tag en annan dag.

Om ljus

Det här att bo på landet är underbart ur många aspekter, men just om höstkvällarna är det lite sådär. Mörkret är kompakt och gatlampor finns fram till byns sista hus. Sen är det bäcksvart. Alltså man ser nada. Inte ens var man ska sätta foten, om det är lera eller väg eller vattenpöl.

Det innebär att jag får springa lite fram och tillbaka på gatorna med ljus, och fördelen med det är väl att jag är nära hemmet hela tiden om det skulle bli tradigt. Nackdelen är att jag inte riktigt känner att jag sprungit, som idag, fem kilometer. Det känns mer som kanske två och en halv.

Fast jag sprang, och det är jag glad över. Det blev 5 km på 32,5 min (den sista minuten på bilden var efter 5 km, nervarvning). Fem intervaller som det var sagt. Kändes bra. Nu är jag sugen på att testa hur långt jag egentligen orkar. Har nog aldrig sprungit längre än säg sju km. Längtar tills jag vågar testa milen. 

Löppeppen

Jag sprang faktiskt! Kunde ju inte sumpa första veckans schema liksom. Jag började oerhört långsamt, nästan promenadtakt, och helt plötsligt hade jag kommit en hel kilometer. Jag har nog alltid förr gått ut för hårt för att liksom bräcka mig själv hela tiden, och velat ge upp efter 400 meter. Idag hade vi fått order om att jogga för njutningens skull och faktiskt blev det en riktigt härlig runda. I långsam gemak joggade jag fram längs Hammenhögs gator (joggar där det finns lampor) och utan att bli trött eller vilja stanna hade jag till slut kommit 5 km!

Jag har sprungit 5 km en gång tidigare i år, i juni tror jag det var, för att liksom se om jag var kapabel. Det gick men det blev också min sista runda tills nu, bara för att jag skulle springa så satans snabbt. Tog liksom ut mig för mycket och sen kändes det bara jobbigt att komma ut och springa mer. Efter ikväll känner jag inte alls så. Jag var mycket tröttare efter 12 minutaren i torsdags.

Det jobbiga nu är att jag börjar känna löparpeppen för med den kommer också konsumtionspeppen. Vill ha nya skor, fräsiga brallor, pannlampa och annat onödigt skrafs.

..Nån som har tips på nån bra internetsida med sånt, hehe?

12 minuter

Jag sprang mina 12 minuter i torsdags. Hade jobbat i St Olof hela dagen och kom hem vid halv sju. Slängde i mig lite mat och så passade jag på när Erik skulle lägga ungarna. Tänkte börja med att värma upp, men efter bara två minuter var jag tvungen att springa hem igen och kissa en gång till. Det är inte smart att dricka vatten en stund innan man ska springa alltså. Nå. Fortsatte uppvärmningen men den blev nog ändå lite för kort för när jag väl satte igång klockan blev jag trött nästan direkt. 

Kan ju eventuellt bero på att det var andra gången sedan juni som jag öht sprang. 

När jag kommit till sista gatlampan i Hammenhög hade 6 minuter gått och jag vände tillbaka. När tolv minuter hade gått var jag på samma plats som där jag startade. Kom alltså ganska exakt 2 km. Inte speciellt bra men jag ser det som positivt för då är den enda vägen upp! 

Igår simmade jag 2 km för första gången på ca 3,5 år. Det är mycket som är första gången när man fött två barn de senaste åren. Ska försöka springa mina 4-7 km imorgon, om jag ooorkar..

*Håller tummarna för att Marika blir gravid istället*

Såhär började det:

Marika och Ron var här i lördags för Ron sprang halvmaran på Österlen lyser. Jag och Marika blev sjukt peppade och bestämde där och då att vi minsann ska göra samma bedrift nästa år. Tjoho och tjohej. Det tog ungefär ett dygn innan jag liksom insåg vad det var vi hade bestämt och efter ett helkasst pass på 3 km där jag lite ville lägga mig ner och dö insåg jag att jag måste komma på en anledning till att inte kunna vara med. Haha. Det sjuka var då att det bästa jag kunde komma på var att bli gravid igen, för då kan man ju omöjligtvis springa 2,1 mil.

ALLTSÅ.

Ett 2,1 mils springpass tar väl i värsta fall fyra timmar om man är relativt tränad. Min första förlossning tog ungefär fyra DYGN av olidlig smärta, plus att man sen har en unge att ta hand om i ca 18 år framöver. Men nädå, jag bara "men ett barn till är väl en bra ursäkt?"

Så. Nu jävlar ska vi springa halvmara. Träningstips mottages tacksamt.