Bea: 6 km, 5 km

I fredags kväll när middagen var äten, kaffet drucket och jag som bäst höll på att lägga barnen droppade den ena löp-rapporten efter den andra in. Först var det Marika som hade varit ute och sprungit, sedan bonuslöparen Erik och tillslut även Erika. Alla utom jag. Spontan känsla: uääää!

Klockan var åtta och det var mörkt och kallt. Men: jag tog mig i kragen och tänkte att varför inte? På med kläderna och väl ute kände jag att det faktiskt inte var SÅ himla kallt, säkert i alla fall +3! Dessutom var det vindstilla! Så i slutändan fick jag mig en mycket härlig runda på 6 kilometer där på kvällskvisten.

Men veckans löperi var ju inte slut med det, jag hade ytterligare fem kilometer att avverka. Så i söndags efter en härlig vinterutflykt vid Ravlunda skjutfält drog jag på mig löparkläderna igen. Hasse (min sambo) fick tampas med två trötta barn plus matlagningen medan jag stack ut. Jag vet inte om det stressade mig undermedvetet eller om jag bara hade lite extra energi, för jag sprang snabbare än jag hittills har gjort.

När jag gav mig av var jag sugen på att se om jag hade det i mig redan - att springa 5 km under 30 min - men trodde inte riktigt att jag skulle orka. Jag bestämde mig för att börja i rätt tempo, så fick det hålla så länge det gick. Men tiden och kilometrarna passerade och jag fick rapporter från Runkeeper som hela tiden visade att jag låg precis rätt för att lyckas med mitt mål. När sista rapporten kom vid 25 minuter så var det bara att bita i, jag sprang på och lyckades precis!

5,01 km på 29m 40s.

Dessutom: fortfarande inga som helst känningar i lederna. Skönt.

Nu har det dock kommit mer snö och minusgraderna är ett faktum. Och idag blåser det rejält ute. Hoppas det stillar sig och att det blir mer inbjudande löparväder framåt veckan. Det ÄR så trist med hala snöiga vägar och iskalla minusvindar.

Erika: 7 km, 3 km

I fredags var jag i Ystad på ett jobbärende och passade samtidigt på att gå inom sportaffären där. Hade en liten plan på att köpa en mössa men väl där tyckte jag att det var lite fånigt att lägga så mycket pengar på en sådan nu när det alldeles strax blir vår och varmt. Eh.

Så istället köpte jag ett par löparskor till Erik (min sambo för den som inte vet) och faktiskt så tog han en liten runda samma kväll. När han kom hem var det min tur. Nu hade jag ju sprungit 11 km förra söndagen och mina leder var fortfarande ganska trötta, men jag kutade på rätt bra och kände mig pigg.

Dock hade jag ett intervallpass på 7 km att springa och på de snabba partierna tog jag nog i lite för hårt. När jag kom hem, och även nu i helgen, har det nämligen stramat en del i vänsterbenet. Hela baksidan kan man säga, från vaden och upp i låret.

Idag var det meningen att jag skulle springa 7 km i lugn takt men redan efter uppvärmningen kände jag att det inte var värt att chansa (plus att det blåste och snöblandat regnade) så jag vände hem efter 1,5 och löpte totalt 3 km.

Tror benen har sprungit lite för långt lite för snabbt helt enkelt. Nu tar jag detta lill-löpet och ser hur benen känns om några dagar. Förhoppningsvis bättre än idag. Det var det hele.

Bea - vad är väl en bal på slottet osv.

Inga elva km här som ni vet.
Jobbar mig så sakteliga framåt med hela och fina fotleder.
Två 5-kilometersrundor denna vecka i alla fall.
Alltid något.
:)

Erika - 11 km senare

Marika - 11 km senare.

Jäklar, JAG GJORDE DET!

Förra året vid den här tidpunkten bodde jag ett tag Oxie och fick då den eminenta ideen att börja springa. Hade ju försökt att springa några gånger innan, då & då men aldrig på riktigt. Mitt mål var att kunna springa HELA tiden en längre tid. Klarade knappt av att springa några minuter i taget utan att kipa efter luft. SÅ dålig var jag, på riktigt! Har världens sämsta grundkondition. 

Hittade mitt runkeeper historik från den tiden och ibland undrar jag vad jag höll på med när jag kollar på tiderna. Jag vet att jag kämpade som en idiot de rundorna för att klara av att springa en helsträcka. Kommer ihåg när jag hade klarat första gången att springa 4 km, shit vad stolt jag var! och shit vad död jag var när jag kom i mål. Och nu när jag ser på tiderna? Sprang jag ens? kröp jag? låg jag i koma? SÅ SAKTA gick det. Och jag som var så stolt att jag hade klarat springa en hel runda. Haha, bra jobbat Marika. 

Men i alla fall så hittade jag ett 5 km pass jag hade klarat av på pricken för ett år sedan, den 6 februari (erikas födelsedag!!) och ville jämföra med mig själv. OBS! Jag sprang alltså på riktigt även om det inte ser ut som det. Haha. 

Skulle egentligen sprungit i Onsdags men har inte känt mig hundra på hela veckan. Idag fick jag tillslut nog och stack ut på en runda ändå, det fick bära eller brista. Det bar! Och så inte så dåligt heller.

Började med det klassiska att vid 2 km hade jag ingen enrgi, kände mig sjukt seg, hade håll, hunden ville kissa, nosa och stannade och hade sig, jahapp tänke jag, där var det kört. Det blir inga under 30 minuter idag heller. jaja, springer väl på tänkte jag. Vid 3,5 km hörde jag hur Runtastic tanten säger att jag har medelhastigheten på 6 minuter/km. Vart HELT förvånad. Trodde inte mina öron och väntade på nästa intervall prat. Med snabb (??) huvudräkning inser jag att om jag håller denna hastigheten så kommer jag kanske klara det... eller? Känner mig väldigt förvirrad för jag kände mig så otroligt seg ju. Men jag börjar springa på mer och vid 4,2 km är jag nere på 27 minuter och får lätt panik, så jag springer på allt vad jag kan och bara ber om att kilometern ska ta sluuuuut någon jävla gång innan jag stupar i marken! Och när jag äntligen nått 5 km så slutar tiden på 29:20 !!!! Alltså hallå! Jag gjorde det!! Kom under 30 minuter. Är så sjukt glad och nöjd och chockad! trodde inte alls jag hade det i mig än! Yay för mig och Evert! 

Rätt så stor skillnad är det på ett år sen tillbaka, och då har det mesta hänt från början av November -12. Höll inte igång mitt springande så jätte bra under våren, försökte ta tag i det igen under sommaren och lunkade på 3-5 km och hade otroligt sköna och trivsamma rundor. Vilket fick mig att verkligen tycka springa är härligt, skönt, roligt! Hade INGEN tanke att ens försöka mig på att klara en 1 Mil. Av vilken anledning då? Verkade bara extremt jobbigt. MEN sen kom den där dagen när vi skulle se Ron & Jakob springa sin första halvmaraton, och det var så SJUKT KUL att heja på, och ölen & stämningen efteråt var så himla trevlig! SÅ jag nykter förare och erika med någon öl i magen peppade till att börja springa. Och det är efter det jag känner att jag har utvecklats och det händer massa! Man blir snabbare och orkar mer. Sjukt Kul! Tack PT! <3

(FÖRLÅT FÖR, FÖR LÅNGT BLOGGINLÄGG)

Intervaller!

Idag hade jag intervaller på agendan. Värmde upp 1,5 km och sen sprang jag 1*5 km med 2 min gång mellan varje. Tiden på intervallerna skulle ligga mellan 5.40-5.50 och det får jag väl säga att de gjorde. Det var bara det att mellan 3km och 6km-markeringen på bilden var det isgata. Det är en mindre och smalare 70-väg där inte många kör. Jag gillar att springa där just av den anledningen, men idag var det som sagt ganska slirigt. Därför blev ca två intervaller mycket långsammare än de borde. Nåväl. Avslutade med 1,5 lugna km. I stort var det en otroligt skön runda och jag var glad hela vägen in i mål.

Tänkte nämna något om mina löparkläder också. Som ni kan se på bilden har jag t-shirt, tunn löpartröja samt reflexväst på mig på överkroppen. Innan i vinter har jag haft en tjockare tröja, men nu när jag har vantar och mössa funkar det alldeles utmärkt med den tunna. Västen sitter ganska tight och den blir som ett extra lager, så tillsammans med den tjocka tröjan har det liksom blivit alldeles för varmt, även vid minusgrader! På benen har jag cykelbyxor under långbyxor, värmer fint på rumpan. Samt håller in magen.

Jag vet inte om det är mina kassa tvåbarnsmorsmagmuskler eller vad, men min mage ser ut som en 20 veckors gravidmage varje gång jag kommer hem efter ett löppass. Jag fixar inte att tänka på magmusklerna också samtidigt som allt annat, men jag vill ju inte bli värsta slappisen! Har någon varit med om liknande? Jag tror att jag alltså SPÄNNER UT magen när jag springer. Störigt. Nån som har tips på hur jag kan slippa detta?

Långt uppehåll och fem kilometer

Ja hej igen, tiden rann iväg i januari. Jag blev sjuk och så var det snö och is. Sprang inte på nästan tre veckor! Huva. I fredags var det iallafall dags igen. Jag skulle springa fem snabba kilometrar för att få individuella pass av vår PT. Det störiga var att det blev så dumt med tiden, så den enda tiden jag kunde springa var precis efter fredagsmiddagen. Himla kul. Tung i magen och kass kondition efter uppehållet gjorde rundan otroligt jobbig.

När jag sprungit 4 km ville jag bara lägga mig ner och somna. Pinnade dock på i hopp om att klara fem km under 30 min. Jag försökte spurta på slutet men just då kom en uppförsbacke och när jag hörde damen i luren säga 30 minuter och jag hade 200 meter kvar att springa så bara: MEN SKIT SAMMA DÅ. Luften gick ur, så att säga. Det blev 30.25 till slut och nu ska jag bannemig ta mig i kragen och komma ut lite oftare. På torsdag ges nästa tillfälle. Jag laddar tills dess.

9 månader kvar !

Inte för att vara så, men 3 månader har gått himla snabbt trots det känns som vintern med snöblasket går i snigelfart. Men nu är de iallafall 9 månader kvar...!

Snö, håll dig borta!

Den där långrundan jag skulle sprungit förra helgen blev aldrig av. DET SNÖADE & TÖADE och var svinhalt! (& jag kanske var lite seg på söndagen.. efter lördagens ölande. Kanske, osäker i den frågan.)

MEN här kommer veckans löparvecka:

Tisdag: Efter en lång dag i köpenhamn och botaniska stack jag ut på en snabbare 5 km med Evert. Det hade töat, och våren kändes nära. Men fy fasiken var halt det fortfarande var, fanns gömda isfläckar under vattenpölarna som fick mig nästan på fall några gånger. Längtar tills det är helt torrt igen.

Fredagens Hjälte! 

Fredag: Var helt nerfrusen efter skolbesök och låg nedbäddad i soffan med filt och te och försökte komma på tusen anledningar att INTE sticka ut. Jag kände mig sjuk? febrig? frös? alldeles för sliten? ont i knät? osv osv. Tog mig i kragen tillslut för det var sista chansen för mig denna veckan att springa (jobbar hela helgen). Körde iväg till Bulltofta för att Evert skulle tycka det var lite roligare att följa med. 1. Körde fel, och tog lite omvägar innan vi tillslut kom fram. 2. Väl framme hade det börjat regna och inte så lite heller. 3. Evert var mycket tveksam och ville först inte hoppa ur bilen. 4. De 6 första km innehöll allt från super-regn till snöfall så att luften och marken täcktes vit och evert såg ut som han hade målat sig med vit mascara. Mycket rolig syn. Under dessa kilometrarna så önskade jag och bad en stilla bön om att jag skulle få ont i knä, fot, benhinnor eller vad som helst för att jag skulle få avbryta och åka hem. Kände efter som en tok men men inget gjorde ont (vilket såklart är jätte bra). Slutade iallafall på min ANDRA MIL! Wohoo Grattis till mig! Mycket nöjd. Har ALDRIG varit så opepp på att sticka ut, för då har det slutat att jag inte har begett mig ut. Varenda del av min kropp ville verkligen INTE. Men blabla den som ger sig!


Och HALLÅ vad kul att mina springkamrater har börjat kunna komma ut i spåret igen! Wohoo! Pepp till oss!