outsider

Först; tack M och E för inbjudan!

Ok, min story, så här började det:

När Erika och Marika tog i hand på att springa nästa Österlen-lyser-halvmara så stod jag bredvid och bevittnade det hela, och påpekade för dem att "ja, nu har ni tagit i hand på detta, nu får ni se till att genomföra det med". Jag la även till att "själv hatar jag att springa". Sedan lämnade jag dem i natten och körde hem med mina två trötta och hungriga barn.

Kort därefter kom de igång med denna bloggen och körde igång sin träning. Tidigare i höst har jag och Erika försökt få igång lite motion genom att gå på gympapass i Hammenhög. Det blev en gång... Vi fick helt enkelt inse att livet med småbarn är lite svårt att kombinera med fasta kvällsaktiviteter, inte minst för mig som fortfarande ammar min minsting.

Nå, för att ändå få lite motion så bestämde jag mig för att ge löpningen en chans helt för mig själv i stilla mak, mest bara för att må bra och känna att jag faktiskt rörde lite på mig någon gång ibland. Löpning är ju trots allt smidigt på så vis att man bestämmer själv när och hur och var man vill köra, istället för att vara beroende av andras tider och platser.

För att inte lägga ner löpningen i samma stund som jag började, laddade jag hem appen RunKeeper, en träningsapp som hjälper en att hålla reda på bland annat distans och tid - dvs ett enkelt sätt att se sin egen utveckling, och ett enkelt sätt att utmana sig själv. Uppenbarligen precis vad jag behövde, för Erikas och Marikas pepp i all ära, men den stora skillnaden för mig är just RunKeeper. Träningen blir överskådlig på ett bra vis och jag blir verkligen sugen på att fylla på med statistik.

Jag har tagit det väldigt lugnt i början, kört försiktiga rundor i makligt tempo, och plötsligt var det något som lossnade. Jag spände mig inte alls som jag har gjort tidigare, och som har varit orsaken till mitt stora motstånd mot just löpning. Jag har fått så ont i axlar och nacke, och det har bara känts jobbigt och trist. Av någon anledning kan jag slappna av på ett annat sätt nu, dessutom upptäckte jag att min kondition var i lite bättre skick än vad jag trodde.

Marika och Erika har kommit med hejarop och undrat om jag inte skulle hänga på ändå. Näää, har jag sagt, det är inget för mig. Men med deras pepp tillsammans med ett växande träningssjälvförtroende har jag nu trots allt bestämt mig för att, om inte annat, i alla fall haka på träningspassen. Sen får jag se hur långt det håller.

Bra så. Långt inlägg. Kontentan: Nu kör vi! Samt: träningsappar ftw!

/Bea