MILEN

Jaha vänner, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Låt oss börja med dagen: jag var alltså inom sportaffären i eftermiddags och köpte en varmare löpartröja samt strumpor och sen körde jag till jobbet och jobbade till halv åtta på kvällen. Kom hem och åt kvällsmat och var färdig ca halv nio. Eftersom jag hade nya kläder blev jag löpsugen och bestämde mig för att köra veckans första pass och dessutom testa en ny runda på 5 km som jag hade mätt ut på en sådär kartmätarsida på nätet. Jag tänkte dessutom testa att springa utanför byn utan pannlampa.

Sagt och gjort.

Joggade i lugnt tempo 2,5 km. Tyckte de 2,5 km tog slut lite väl snabbt men pausade i 2 min samtidigt som jag gick lite långsamt. Sen joggade jag 1,5 km lite snabbare men hade bara kommit förbi St Herrestad när de tog slut och jag skulle pausa i 2 min till. Så löpte jag den sista km i snabb fart (dvs ganska långsamt pga uppförsbacke och stark motvind och beckmörker) och plötsligt hade jag avklarat 5 km.

Jag befann mig då IN THE MIDDLE OF NOWHERE. Eller rättare sagt, i korset mellan Smedstorp och Hammenhög. Det var bara att fortsätta jogga, nu i maklig fart igen. Tänkte att det kan väl inte skada med nån extra km hit eller dit. Det blåste. Det var mörkt. Kinderna började kännas frostiga. Men, kilometrarna flög förbi och när jag så äntligen kom in i Hammenhög (nu var klockan kvart över tio ca) hade jag joggat 8,3 km.

Ja det fanns ju inget att be för, det var nu eller aldrig tänkte jag och styrde kosan mot Vallby. Vände tillbaka vid 9,5 och när jag var hemma hade jag fanimig löpt en mil. EN MIL! REKORD!

Hur det känns nu? Ganska oövervinnligt faktiskt. Ge mig en halvmara och jag springer den på fläcken. Hur det mer känns? Som att mina lårben eventuellt kommer ramla av höfterna inatt. Smällar man får ta.