Blask

Urk vilken hemsk dag att springa på. Men det var söndag och sista chansen innan nästa veckas pass. Jag var helt enkelt tvungen. Spenderade förmiddagen framför skidorna på teve och fick därför stå mitt kast när himlen öppnade sig just när jag begav mig ut. Första halvan gick fint eftersom jag hade vinden i ryggen men när jag sen vände hemåt igen alltså. Huga. Iskallt regn som piskade mig i ansiktet hela vägen. Det var sådär så jag fick blunda mer än titta. Därav den för mig snabba tiden, jag ville bara hem!

Jag var totalt dyngsur när jag kom tillbaka, FULLSTÄNDIGT. Man kan säga att det skönaste med dagens tur var att ställa sig i den varma duschen och efteråt glida ner under en filt och fortsätta kolla på skidor. Herregud, och det är bara november. Hur blir det att springa i snö i januari?

I julklapp önskar jag mig: löparvantar samt löparmössa.

PS: Heja Bea som ska vara med! Och Linnéa som också vill springa halvmaran!