8 km

Idag tog jag pass 2.
Det var 3 plusgrader ute.
Det föll underkylt regn.
Det blåste rejält.
Medvind i början, motvind hem - typiskt!
Det gick inte att höra någonting i hörlurarna pga blåsten.
Men jag struntade i alla yttre omständigheter och bara sprang.
Det var skönt.

Så var det med det!
Nu: vila i väntan på nästa veckas utmaningar!

/Bea

Att synas!

Evert ville bara hälsa till alla hans fans att han minsann har skaffat sig reflex! Så nu är han redo för nästa pass i mörker.

pass 1 eller 2?

Ja nu blev det allt lite tokigt. Jag gav mig ut på pass ett, körde fyra intervaller (fan vad jobbigt det är med intervaller) och när jag just tänkte vända hem för att köra de resterande fyra tyckte jag det gick så bra att springa att jag skippade hemvändandet och fortsatte rakt fram. Det innebar att när jag kört totalt åtta intervaller hade jag 2,5 km hem så jag lubbade i sakta gemak och landade slutligen på 8,5 km.

Nu är jag lite rådvill. Körde jag pass 1 eller pass 2? Spelar det någon roll? Äsch, jag klappar mig själv på axeln och varvar ner med en drink gjord på Gin och Julmust. Jojo. Är det jul så är det.

PS: Varför jag har reflexväst mitt på ljusan dag? Jag löper på 70- samt 80-väg och möter ofta lastbilar och traktorer. Vill ej bli påkörd och tar det säkra för det osäkra.

Dagen efter.

Dagen efter 8 km ser Evert ut som ovanstående och ungefär så kände jag mig även efter rundan igår. Men Hell Yes! längsta sträckan ever. Tog min gamla skor men blä vad de inte känns bra längre. Fick konstiga känningar lite varstans. 

Men shit vad det var segt att komma ut på rundan igår. Var trött, det var mörkt, soffan var skön och kaffet smakade extra gott. Men efter extra push och en jävligt jobbig Evert som skulle trycka upp olika leksaker i ansiktet på mig (bollar, mjukisdjur, större bollar) så fick det vara nog. Jag snörade på mig skorna (undra när jag ska komma på nytt uttryck..) och begav mig ut. Och denna gången i MYCKET behagligt tempo. Sprang på och det kändes toppen de första 3 km och jag började fantisera om hur jag skulle kunna springa 2,1 där och då men nja.... känslan höll sig inte direkt kvar. Vid 4 km kändes det helt plötsligt tungt, hållen dök  och vänster tån började knäckas konstigt och då hade halva rundan kvar. Så ja det kändes segt men sprang på ändå och kom förbi 1 km till och närmade mig de sista 3 km som sedan kändes lätta igen och hunden var glad (slängde hundmat runtomkring mig) och hamnade tillslut på 8 km. Yay! Men shit vad trött jag efteråt, både i benen och huvudet. Orkade precis att äta och sen hasa mig ner i sängen och idag känns det fortfarande i benen. Men härligt var det!

Läste förresten en artikel i Runners World, vad man skulle tänka på när man sprang vinter tid för att springa säkert. 

1. Göra sig synlig med t.ex. reflexer och lampa 

2. Planera rundan så man ej springer på folktomma ställen som man vanligtvis inte skulle ens gå promenad eller springa med en kompis. 

3. Ha ID kort och berätta för någon vart man springer

4. Håll öronen öppna dvs så man hör ifall någon tänker hoppa på en.

- Jag sprang utan reflexer eller lampa. 

- Sprang en runda jag ej hade sprungit tidigare och hamnade på något halvskumt industri område innan jag kom till en tom strandpromenad. 

- Samt lyssnade på hög ljud i hörlurarna. 

MEN jag hade en kompis med mig, Evert! fast visserligen hade han säkert bara blivit glad om det dök upp en främling och velat hälsa och leka med hen. 

Så jaaaa Mamma, jag ska skaffa reflex, snart. :)

insider

Sådär, då har jag avklarat mitt första pass i detta sammanhanget och kommer hädanefter att se mig som en fullvärdig deltagare istället för en outsider. Yey!

Jag började med pass 1, och enligt PT:s instruktioner höll jag mig till 3+1*6 istället för *8 som de båda andra. Detta för att jag inte har gjort några intervallträningar över huvud taget på sistone. Jag hade säkert klarat *8 jag med, men som Marika så klokt sa så ska man ju inte bli övermodig och riskera att antingen tröttna eller råka ut för någon skada.

Jag började så lugnt med fem minuters uppvärmning. Jag kände mig lite stel i fotlederna i början, så en försiktig start kändes väldigt bra. Jag fick dessutom stanna i någon halv minut för att justera mina löparbyxor som skavde vid hälsenan där dragkedjan möter skon. Sjukt irriterande, men lätt fixat.

Sen var det bara att köra. Jag är ju fortfarande lite osäker på min förmåga här, så jag vågade inte ta ut mig till max. Jag tänker att det viktigaste är att genomföra passen, sen får tider och avstånd bli som det blir. Att pressa på där blir en senare fråga.

Sista minuten var jobbig, det var den! Ja, alla snabbminuter var ju jobbiga förstås, samtidigt var det väldigt skönt att känna att jag hann återhämta mig bra på de tre minuterna emellan. När det var dags för nästa snabbis så var det lätt att öka på igen.

Det var härligt att pressa på lite och få upp pulsen: ett roligt och lite tuffare pass än vanligt, för min del. Nu ser jag fram emot nästa! På riktigt alltså, ser fram emot! Jag som för bara några veckor sedan "hatade att springa"... Härligt!

/Bea

Vecka 4.

Veckans pass från vår PT;

Här kommer 2 fräscha pass för nästa vecka. Inspirerad av Erika så blir det långa passet 1 km längre kommande vecka. 

Vi kommer sakta, sakta öka längden på passen så ni inte kommer göra denna målgången nästa år!

Pass 1:
Uppvärming 5 min.
3min behaglig fart - 1 min snabbt * 8. Totalt 32 min.

Pass 2:
8 km löpning i behagligt tempo.

/PT

outsider

Först; tack M och E för inbjudan!

Ok, min story, så här började det:

När Erika och Marika tog i hand på att springa nästa Österlen-lyser-halvmara så stod jag bredvid och bevittnade det hela, och påpekade för dem att "ja, nu har ni tagit i hand på detta, nu får ni se till att genomföra det med". Jag la även till att "själv hatar jag att springa". Sedan lämnade jag dem i natten och körde hem med mina två trötta och hungriga barn.

Kort därefter kom de igång med denna bloggen och körde igång sin träning. Tidigare i höst har jag och Erika försökt få igång lite motion genom att gå på gympapass i Hammenhög. Det blev en gång... Vi fick helt enkelt inse att livet med småbarn är lite svårt att kombinera med fasta kvällsaktiviteter, inte minst för mig som fortfarande ammar min minsting.

Nå, för att ändå få lite motion så bestämde jag mig för att ge löpningen en chans helt för mig själv i stilla mak, mest bara för att må bra och känna att jag faktiskt rörde lite på mig någon gång ibland. Löpning är ju trots allt smidigt på så vis att man bestämmer själv när och hur och var man vill köra, istället för att vara beroende av andras tider och platser.

För att inte lägga ner löpningen i samma stund som jag började, laddade jag hem appen RunKeeper, en träningsapp som hjälper en att hålla reda på bland annat distans och tid - dvs ett enkelt sätt att se sin egen utveckling, och ett enkelt sätt att utmana sig själv. Uppenbarligen precis vad jag behövde, för Erikas och Marikas pepp i all ära, men den stora skillnaden för mig är just RunKeeper. Träningen blir överskådlig på ett bra vis och jag blir verkligen sugen på att fylla på med statistik.

Jag har tagit det väldigt lugnt i början, kört försiktiga rundor i makligt tempo, och plötsligt var det något som lossnade. Jag spände mig inte alls som jag har gjort tidigare, och som har varit orsaken till mitt stora motstånd mot just löpning. Jag har fått så ont i axlar och nacke, och det har bara känts jobbigt och trist. Av någon anledning kan jag slappna av på ett annat sätt nu, dessutom upptäckte jag att min kondition var i lite bättre skick än vad jag trodde.

Marika och Erika har kommit med hejarop och undrat om jag inte skulle hänga på ändå. Näää, har jag sagt, det är inget för mig. Men med deras pepp tillsammans med ett växande träningssjälvförtroende har jag nu trots allt bestämt mig för att, om inte annat, i alla fall haka på träningspassen. Sen får jag se hur långt det håller.

Bra så. Långt inlägg. Kontentan: Nu kör vi! Samt: träningsappar ftw!

/Bea

Blask

Urk vilken hemsk dag att springa på. Men det var söndag och sista chansen innan nästa veckas pass. Jag var helt enkelt tvungen. Spenderade förmiddagen framför skidorna på teve och fick därför stå mitt kast när himlen öppnade sig just när jag begav mig ut. Första halvan gick fint eftersom jag hade vinden i ryggen men när jag sen vände hemåt igen alltså. Huga. Iskallt regn som piskade mig i ansiktet hela vägen. Det var sådär så jag fick blunda mer än titta. Därav den för mig snabba tiden, jag ville bara hem!

Jag var totalt dyngsur när jag kom tillbaka, FULLSTÄNDIGT. Man kan säga att det skönaste med dagens tur var att ställa sig i den varma duschen och efteråt glida ner under en filt och fortsätta kolla på skidor. Herregud, och det är bara november. Hur blir det att springa i snö i januari?

I julklapp önskar jag mig: löparvantar samt löparmössa.

PS: Heja Bea som ska vara med! Och Linnéa som också vill springa halvmaran!

STORT JUBEL !

En otroligt rolig sidoeffekt med detta lilla påhitt som jag och Erika började med för en månad sen är att vi så smått inspirerat/peppat Erikas syster Bea att börja springa. Då och då (oftare löpturer än vad jag och erika kör) så skickade hon iväg ett sms att hon hade sprungit en runda, och så blev det en till, och ännu en till, och nu JÄKLAR så har hon bestämt sig för att haka på oss med Halvmaran nästa år under Österlenmaraton. Helt fantastiskt kul! Så jag låter henne berätta sin historia från början själv.

Ett varmt Välkomnande till Bea!!

Nu kör vi!

Lördag morgon.

7:45 - Vaknade 45 minuter innan klockan skulle ringa (eller iphonen skulle burrra) med huvudvärk som inte hade släppt under hela natten. Hade två val. 

1, Att ta en värktablett, somna om och vakna troligtvis ännu tröttare 45 minuter senare eller 

2, Ta en värktablett och snöra på skorna. 

-Oh yes, jag gjorde det sistnämnda! 

Hade ännu inte bestämt mig för vilket av veckans pass jag skulle ta när jag begav mig ut. Var lite rädd för att misslyckas med pass 1 igen och ville ta mig genom en skön och bra runda. 

Men började springa i god tempo och när jag kom till 2,5 km så vilade jag för att sen köra på i snabbare tempo. Och det gick! Kanske sprang lite för snabbt igen för jag blev dödens trött men kändes otroligt skönt när jag väl kom hem igen och med en stycket huvudvärk mindre. Bästa medicinen. Så skam den som ger sig! ...eller något. 

Är himla sugen på en lång runda i behagligt tempo nästa vecka. Håller tummarna att det kommer bli ett pass, och gärna i bokskogen eller kanske hellre Bulltofta förresten (är plattare där).

Och STORT grattis till Erika som fixade Milen! Fantastiskt jobbat, hoppas jag också kommer dit snart! Man blir verkligen peppad av att ha en springkompanjon, även om det är X antal mil mellan oss och vi inte springer ihop. Men bara att veta att det finns någon mer som kör samma pass en mörk och regnig dag får en själv att snöra på skorna och bege sig ut, vilket man annars inte hade tagit sig för. Så applåder till oss för att vi är så grymma och snart kan "fira" -  en månad mindre kvar tills vårt mål.