Igår när jag gick och lade mig började små flingor falla och när jag vaknade var Hammenhög helt täckt av snö. Vi hade sommardäck på bilarna så jag spenderade större delen av dagen på uppfarten där jag bytte till vinterdäck. Klämde mitt pekfinger illa och det har bultat av smärta hela dagen. Vid trekaffet kände jag mig frusen och adventsseg, men hade samtidigt en rastlöshet i kroppen. Jag hade ju faktiskt ett pass kvar på veckans övningar.
Jag övervägde ett tag om det var ok att skippa när det var så snöigt och kallt, men så var det flera på både facebook och instagram som hade varit ute och då kände jag att det inte riktigt fanns någon ursäkt. Snörade på skorna och gav mig ut. Väl ute insåg jag att graderna sjunkit och att vägarna nu var totala isbanor.
Jag oroade mig mindre för mig, halkar man så halkar man, men desto mer för bilarna. Kände mig som en trafikfara. Kommer en bil som måste väja för mig kanske den slirar i diket pga halkan. Nä, det kändes inte helt ok.
Rundan blev 4 km kort och jag märkte när jag kom hem att jag hade spänt mig hela rundan pga snön och isen och var totalt slut i ljumskarna. Tur att jag tog den lilla rundan, alltså.
Nu känns det fantastiskt, att jag faktiskt tog mig ut även en kall och snöig dag. Känner mig en smula oövervinnlig. Gött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar